Månad: maj 2017

Från villorna till ”stabo”

av Linda

Finns det då inga andra områden där jag brottats med min identitet? Såklart, att inte vara småstadsbo i storstan, och att få bort det tänkandet för att bli fri har tagit sin tid och något jag kämpat med mycket. När jag började gymnasiet så hade jag bestämt mig, även om jag säkert inte kommunicerade det utåt. Jag skulle ta mig därifrån, det fanns ingen plats för mig och mitt tänkande där i byn. Jag förstod att jag måste bort. Att läsa vidare och söka skolor runt i landet blev en utväg, att jag hamnade där jag hamnade var en lyckoträff. I en storstad där kulturer från världens alla hörn smälter samma. Kan det bli bättre för mig?

Småstadsmentalitet – Jag kallar den småstadsmentalitet för det är den som många som jag känner och umgås med har kvar den och fortfarande bär med sig den. Det var ju den jag ville komma bort ifrån och nu har jag hamnat här igen med folk som är som när jag växte upp, det jag trodde jag flyttat ifrån. På min väg att bli vuxen har jag valt de som alla andra uppfattar som vuxna människor att vara med, de som håller sig på mattan, de som inte tar ut svängarna eller inte våga göra något mer än ekorrhjulet i sina liv. Nu menar jag inte alla jag känner, men en del av de som jag umgås rätt mycket med. Jag är tillräckligt social för att möta nya spännande människor. Det är som om samhället, och småstaden förföljt mig och först nu förstår jag att det är därför som jag inte känt mig bekväm på flera flera år. Min omgivning är kanske inte heller de som har vänner från andra länder (inte alla såklart), eller umgås med folk från andra kulturer. Det känner jag mig också rätt ensam om. Kanske beror det på att jag själv kommer från ett annat land, och att utanförskapet gjort att man söker sig till mångfalden. Storstaden för mig symboliserar öppenhet, kreativitet och ett ställe där alla får plats oavsett hur man är.

Alltings början…

av Linda

Jag har hållit på med personlig utveckling i mer än tio, och någon av de första gångerna fick jag i uppgift att ta en fika med mina delpersonligheter. Först hade jag fått ta fram några av de delpersonligheter som jag ansåg att jag bestod av, och även gradera deras styrka. Vissa delar kan vara olika starka vid olika tidpunkt, men det är något som jag lärde mig långt senare. Det är psykosyntesen som jag sysslar med om nu någon undrar. Vad då blir du aldrig färdig nu när du hållit på så många år? Jag kommer aldrig bli färdig med min inre utveckling. Den kommer fortsätta och pågå hela livet, på olika plan och se olika ut.

Var vill jag då komma med det här? Det var under de här första gångerna som jag insåg att en av mina starkaste delpersonligheter är min presterare, utan den hade jag inte varit där jag är idag och inte gjort de saker som jag faktiskt uppnått genom åren… Men det är även presteraren som pressar mig hårt, och som pressar mig på kanten till att inte orka. Det har jag fått jobba mycket med, att lära mig gasa och bromsa den.

För tre år sen när jag skulle på min första adoptionsträff så hade jag förberett mig väl inför träffen tyckte jag själv (är med i en grupp där vi alla är adopterade från Indien). Jag antog att man skulle göra en liten presentation av sig själv. Presteraren var på topp, ville göra en riktigt bra framställning av mig. Jag satt så till i rummet att jag skulle bli näst sist när presentationerna rullade igång. En efter en presenterade sig, och det slog mig efter ett tag, ingen pratade särskilt mycket om sitt liv om vad de hade gjort och vad de hade presterat. Jag blev svettig och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag som hade så mycket som jag förberett. Till slut så var det min tur, jag presenterade mig vad jag hette var jag kom ifrån och tror även när jag kom till Sverige, kanske även vilket barnhem jag bodde på i Indien. Sen satte jag mig ner, jag kommer ihåg chocken jag kände där och då… Att jag ”bara” var Linda eller Sunayani en liten bebis vars liv började i Indien, att prestation inte spelade någon som helst roll i det här sammanhanget vi kom alla mer eller mindre från samma bakgrund. Eftersom jag aldrig träffat andra adopterade på det här sättet innan så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Efter den här träffen så fick jag jobba mycket med mig själv då jag insåg att hela jag var uppbyggd av min presterare, jag hade knappt någon koll på vem jag var som person. Det slog undan benen på mig, men en annan Linda tog form, en som började engagera mig i min bakgrund och min härkomst.

Namn & identitet

av Linda

Var det för att många andra ogillade mitt namn och tyckte det var konstigt som jag också gjorde det? Jag har som sagt alltid vetat att jag är adopterad, och har kvar mitt indiska namn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag gillar mitt tilltalsnamn, jag är en Linda fast min egen version. Sen jag började närma mig min bakgrund är jag också Sunayani som är mitt indiska namn. Massor med varianter på det har jag hört genom åren från Surinam till you name it. Fram tills jag var ung vuxen tyckte de flesta det bara var ett konstigt namn, men sen ändrades något. Omgivningen tyckte det var fint, och det hör jag alltid när jag säger mitt namn numera. Varför var det så skämmigt att ha det namnet då, även om jag innerst inne aldrig velat ta bort det? Jo där har vi det igen, jakten på att vara så svensk som möjligt utan några utländska attribut. Inget som kommit hemifrån, men som kommit från omgivningen, och ur ett större perspektiv från samhället.

Jag är alla mina delar, vilket innebär att jag också är alla mina namn. ❤

Förminskad och förpassad till ett hörn

av Linda

Det lämnar mig inte, någonstans i bakhuvudet finns det där. Den där känslan av att bli barn/ungdom igen, att inte bli lyssnad på, att bli avvisad och förminskad. Att försöka göra sin röst hörd men inte lyckas, att bara vilja stänga allt inom sig och inte öppna sig igen. Nästa varv jag tänker är jag helt plötsligt vuxen, som fan heller tänker jag, som fan heller att jag ska låta någon inte få veta mina tankar och känslor nu i vuxen ålder. För min inre resa handlar ju också om just det, att få uttrycka mina tankar och känslor som jag burit på så länge. Skrivit om för mig själv men aldrig delat i det offentliga rummet.

Som jag tidigare skrev så delade jag det här i några olika grupper häromdagen:

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig.
När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…
Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så.
Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.
Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.
Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller )
Ingen direkt slutkläm på det här inlägget, ville mest dela med mig av tankarna som far i huvudet just nu.

Den första reaktionen och kommentaren jag fick i en av grupperna var att jag skulle söka hjälp hos psykiatrin. Jag blev helt mållös och paff. Vilken kommentar och vilket bemötande då jag skrivit inlägget under en rätt så lång stund, och även tagit mod till mig att även dela det utanför min trygga svär av bara adopterade. Som jag konstant numera måste påtala känner jag att vi vuxna adopterade måste få en plats i det offentliga rummet. Vi måste få göra vår röst hörd utan att det för den saken skull är något konstigt eller avvikande. Jag tycker inte heller det är rätt att vilja förpassa oss till psykiatrin, för då tycker jag att man skjuter ifrån sig de problem och frågeställningar som kan dyka upp i en sån här process. Det var en adoptivförälder som fällde kommentaren, och det gjorde mig otroligt ledsen. Hur ser den personen på sitt/sina adopterade barn? Finns det överhuvudtaget någon plats för dem att uttrycka sina tankar och känslor?

Ett tag var jag på väg att köpa hennes argument, att allt inte stod rätt till hos mig själv. Sen tänkte jag några varv till, det kändes som hon direkt gick i försvarsställning, och på direkten ville distansera sig ifrån det jag skrev. I grund och botten så är det nog den personen som har störst problem.

Jag får välja att fokusera på det positiva, de som faktiskt diskuterar kring innehållet i inlägget, eller anser att det i alla fall tillför något i debatten.

Jag vet att många vill säga att fler grupper än vi adopterade på olika sätt känner tomhet, rädsla och har svårt att få plats. Jag håller absolut med men jag känner att vi måste få göra vår röst hörd, vi är vuxna nu. Andra grupper som man vill jämföra oss med har oftast någon som för deras talan, de har oftast en röst i det offentliga. Det har nästan aldrig vi, i vår värld handlar det om personerna som adopterar, sällan om oss som är adopterade.

 

 

Sydländsk vs svensk/nordisk

av Linda

I fredags såg jag dokumentären ”De ensamma” som gått på SVT. Jag reagerade på när föräldrarna som var med pratade om skillnaden mellan sig och deras dotter vid något tillfälle. Att hon är en känslomänniska som styrs av sina känslor mer än att hon är analyserande som de menade att de var. Pappan gjorde också en kulturskillnad att hon kom från Sydamerika och han från kalla norr. Visst har han rätt i att kulturerna de facto skiljer sig åt. Jag har också upplevt att jag anses mer sydländsk, både i mina manér, men även att jag är närmare mina känslor än många andra i min omgivning (både familj, vänner och andra). På det sättet har jag ofta och redan i tidig ålder känt min annorlunda. När jag har fått det påtalat för mig har jag även känt en distans, och en känsla av att inte passa in i den nordiska/svenska kulturen. Någon mer som känner igen sig?

Veckans nakna sanning

av Linda

Från idag, som jag lade upp på Facebook:

Det här inlägget delade jag efter att ha sett dokumentären “De ensamma” i olika grupper här på fb. Väldigt intressant att se hur det blev bemött, i grupper där det bara är adopterade kändes det helt ok att dela tankar som dessa för att det är så vi gör i de forumen. Där det kändes konstigt var i det forum där det även finns andra som har en relation till adoption, tex adoptivföräldrar. Där blev bemötandet ett helt annat. Vi är som adopterades på 70-talet är vuxna nu och kan göra vår röst hörd. Vi om någon kan ju hjälpa de föräldrar som idag har små barn, för med all säkerhet så kommer de känna samma sak som vi.

————————————————————–

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig. När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så. Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller 🙂) Inget direkt avslut på det här inlägget mer än att jag vill dela tankarna som snurrar runt i huvudet just nu,

Lion

av Linda

Efter att ha sett filmen Lion så satte jag mina tankar på pränt, och då har vi kommit fram i ”nutid”:

Det tog inte många minuter innan det inte gick att hålla emot längre, tårarna strömmade nedför kinderna mer eller mindre filmen igenom. Såhär realistiskt har i alla fall aldrig jag sett en adopterad persons liv, och vad vi bär runt på skildras förut. En glimt av föräldraskapet, och ett inte helt okomplicerat syskonskap skildras också på ett väldigt bra sätt. Så mycket jag kände igen! Hur mycket man vill skydda sina föräldrar från det där inombords som gnager, det andra landet där man föddes (i mitt fall utan att fatta det förrän jag blev typ 35). Mestadels av tiden går ut på att vara till lags, går ut på att försöka passa in. På många plan gör man inte det för att skalet ser annorlunda ut, och man bär på ett förflutet som ingen annan än vi själva kan förstå. För mig och säkert för många andra i min situation tar man på sig uppgiften att bli så svensk som möjligt, vilket var väldigt slående när det kom till frågan om cricket i filmen. Vilket landslag väljer man? För många med mig är valet inte så svårt, Sverige såklart, men det är där skillnaden är och som gör det så svårt. Det finns ingen kultur att luta sig tillbaka på som stämmer överens med ens utseende, som jag upplever att jag skulle ha haft om jag vore invandrad eller född här av föräldrar från en annan kultur. Det finns ett skal som ser annorlunda ut och en annan kultur som skalet är fyllt med. Tror sjutton att det gör vem som helst förvirrad? Man vet sällan vilket ben man ska stå på när man träffar människor från sitt eget land och kultur. Man kan inget om deras mat, i princip ingenting om någonting för inombords är man ju svensk men skalet säger något annat. Min resa har haft en paus länge nog nu, för att jag överhuvudtaget ska bli hel behöver jag Indien också. Det är inte över, det här är bara början…

Ett tack till vad?

av Linda

Skrev om tacksamhet och skulden man kan känna som adopterad 2015:

Den senaste tiden har jag läst en del inlägg och liknande och uppfattat att fler adopterade känner samma som jag när det gäller tacksamhet. Jag har länge tänkt tankarna, men ska jag våga nosa på ämnet? Vågar jag berätta om min egen upplevelse av ”tacksamhet”?

Som jag tidigare nämnt så hörde jag ständigt att jag skulle vara så glad och tacksam över att jag kommit hit, hit från ett land som var skitigt, fattigt och bara bestod av allmän misär. Det handlade alltid om att jag förmodligen inte hade överlevt, eller förmodligen inte haft en särskilt bra livssituation därborta. Ingen kan sia om framtiden, ingen kan veta hur min situation egentligen hade sett ut om jag inte kommit till Sverige.  Det här skapade inte bara ett ointresse för Indien, det skapade även något annat. Något som nog kommit att prägla min personlighet mer än jag någonsin kan förstå.

Ett barn som matas med ett sådant här tänkande kring tacksamhet, vad händer inombords med honom eller henne? För egen del förstod jag aldrig riktigt. Jag skulle vara tacksam, men över vad? Jag var ju barn jag visste ju inget, kunde inte värdera eller reflektera över det som sades till mig. Jag blev foglig, duktig och snäll – livrädd för att ställa till oreda, och livrädd för att göra fel. Vi barn i familjen kommer alla från olika bakgrund, men jag uppfattar inte att tacksamhetskravet ställdes på de andra i lika hög grad. Kanske var det annorlunda eftersom de redan kom från en svensk bakgrund…

Var det här jag lärde mig att stänga av? Ja, förmodligen. Där skapades känslan av att det inte var möjligt för mig att varken tycka, tänka eller känna… eller i alla fall inte visa det öppet eller prata om det. Det har följt mig upp i åren, som tur är går det att göra något åt det. Det går att bli mer hel även om det krävs en del jobb.

Vad vill jag ha sagt med det här? Matar man ett barn med ”tacksamhetstänk” så kan det lära sig stänga av, lära sig vara fogligt, inte sätta gränser för sig själv listan kan göras lång. Barnet lär sig förmodligen ställa orimliga krav på sig själv för att duga till.

Förra året vågade jag möta mig själv som adopterad och allt vad det innebär. Jag fick nya perspektiv och en helt ny förståelse för var vissa saker kommer ifrån och varför. Jag behöver reflektera, fundera och hantera som vuxen… sen blir jag nog lite lättare och lite mer hel. Framför allt hoppas jag kunna vara tacksam fullt ut mot mig själv för att jag är jag.

Be proud, don’t hide!

av Linda

2014 tog jag stora kliv och mycket hände inombords:

Vad var det hon sa? Nä, hon måste ju ha skojat när hon sa det där. Vänta nu säger hon det igen. ”Indiska tjejer är några av de snyggaste tjejerna i hela världen”. Hon måste skoja tänkte jag och kände ingen stolthet, och tog inte åt mig av detta som något positivt. Det borde jag kanske ha gjort, för då kanske det hade vänt lite tidigare och stoltheten kommit…

När jag pluggade min andra termin på Malmö högskola så lärde jag känna en tjej från ett arabiskt land. Jag umgicks väldigt mycket med henne, hennes man och dotter. Jag var ofta hemma hos dem och åt eller allmänt umgicks. Hon pratade konstant om dessa indiska filmer hon tittade på, hur bra de var och hur snygga alla tjejerna var i dessa filmer. Hon frågade ofta om inte jag hade sett några sådana, och höll med henne om detta. Var jag inte glad och stolt över att komma därifrån?

Själv så hade jag ingen aning om hur filmerna var, men jag antog att de var konstiga redan på förhand. Framför allt förstod jag inte hur någon kunde tycka indiska tjejer var snygga och vackra (med mina upplevelser under uppväxten var det lite svårt att förstå). Det finns nog inget jag önskat så mycket och så ofta genom hela livet, som att bli ljus med ett ”vanligt” svenskt utseende.

När jag funderar kring det här så inser jag hur djupt rotat det suttit inom mig att jag på alla sätt skulle ta avstånd från allt indiskt och inte alls identifiera mig med det. Hur det kändes skamfyllt, fult och fel att förknippas med det landet. Återigen kommer sorgen över hur svårt det har varit, för att inte säga omöjligt för mig att kunna känna någon form av stolthet att komma därifrån. Det tar tid att jobba sig igenom och inombords så är det fortfarande berg & dalbana, men jag lär mig och blir bättre och bättre.

Om kyliga politiska vindar fortsätter blåsa och få fäste i vårt land kommer det vara fortsatt svårt, om inte svårare, för människor med liknande bakgrund som jag själv att kunna känna stolthet över sina/våra ursprungsländer. Något att fundera på inför nästa söndag…

The winner takes it all, eller känner sig lite halv?

av Linda

Som liten gick skolan bra för mig och jag hade lätt för att lära mig nya saker. Jag hade förmågan att ifrågasätta, och undra hur saker och ting kunde komma sig väldigt tidigt. Språk var min stora kärlek, och de samhällsvetenskapliga ämnena. När några tjejer kom och berättade om humanistprogrammet i nian, så var det ingen tvekan. Det här var klart mitt val!

Det har egentligen inte funnits någon tvekan om att läsa vidare heller, frågan var bara vad. Via info från syon på gymnasiet så sökte jag en mängd olika utbildningar, internationellt var viktigt, språk var viktigt, samhällsvetenskap var viktigt.

Ganska tidigt kom blev jag antagen till en utbildning i Malmö som innehöll just de bitarna. Påhejad av en pappa som gjorde rätt bra reklam för Malmö stad, så åkte vi ner och tittade på både skola och bostad när vi fick möjlighet. Allt var så himla organiserat från skolans sida, det var liksom som ett paket man fick om man valde att börja. Jag valde!

Jag visste ingenting om stan, men det tog inte lång tid att vilja bo här. Någonstans kom beslutet när vi satt och åt på Lilla torg i solen. Jag tror det var då ungefär som jag blev förälskad i Malmö.

Utbildningen varade ett år men på det året så hade Malmö vunnit min kärlek, och jag valde att stanna kvar. Det tog några år till innan jag visste vad jag ville och hittade den utbildning som jag kände verkligen passade mig.  2000 började jag läsa kurser med perspektiv som mångfald, rättvisa och jämställdhet. Något som följde mig hela vägen fram till examen. Ämnena har varit klockrena! De har verkligen varit jag, för att jag personligen kan sätta mig in i dem en hel del. Därför tror jag de blev en del av mig på ett annat sätt än om jag läst andra ämnen.

Jag är tacksam och stolt över vad jag uppnått, det har tryggat min framtid. Jag tror dock jag glömde något väldigt viktigt på vägen mitt i allt det här, nämligen mig själv. Jag är så duktig på att hjälpa till att främja andras rätt att vara den de är. Jag är duktig på att försvara, gå i klinch och diskussion för alla andras rätt till jämställdhet, frihet och en dräglig livssituation. Jag försvarar mångfald, jämställdhet, olika sexuell läggning med näbbar och klor. Det jag kommer fortsätta göra, men nu är fokus på mig själv.

Jag har inte stått upp för mig själv särskilt bra, inte främjat vem jag är direkt. Ni vet det där med att vara stolt över sitt ursprungsland, eller att jag kommer från en liten by…Något mer än så vet jag inte vad jag ska främja än, för just nu vet jag inte riktigt vem jag är, men det kommer…