mångfald

Jämförelsens förbannelse

av Linda

Alla jämför sig mer eller mindre med någon eller några, det pågår hela livet tänker jag. Det är så vi skapar vår identitet, och det är så vi känner tillhörighet.

Som adopterad blir jämförelser ännu viktigare då det inte riktigt finns samma grund att stå på, varifrån kommer det som jag har ärvt ifrån egentligen? Det är inte alla som vet det. Självklart är det mycket som formas av miljön där man befinner sig i, de likheterna tänker jag att man ändå kan se.

Nästan hela livet har jag ägnat mig åt att jämföra mig, och som ung vuxen höll det på att ta knäcken på mig. I tanken gick det så långt att jag kände att det väl inte var någon mening att vara kvar här på jorden. Inte som ett skämt utan högst allvarligt.

Min ständiga presterare, den av starkaste av alla mina delpersonligheter, gjorde inte heller det hela lättare när jag kanske inte uppnådde det jag ville på direkten. De ”misslyckandena” tog hårt på mig även dem.

Mitt liv har sällan gått i takt med min omgivnings, när alla andra stadgade sig och började sina första riktiga jobb så var jag ute i Europa och hade en helt annan plan för nästa steg. När alla andra tog nästa steg gifte sig, bildade familj och blev ”seriösa”, då hade jag precis tagit klivet ut i arbetslivet på riktigt och tyckte det inte att livet skulle få stanna av.

Det var längesedan som jag önskade mig bort från jordens yta tack och lov, jag har hittat sätt att försöka förhålla mig till att mitt liv inte taktar med min omgivnings. De senaste åren har jag dock känt mig fast, som om jag suttit i en bur. Livet taktar än mindre med de runt omkring mig, och jag har känt mig ganska sorgsen över det. 

Det betyder att det är dags igen, upp på sadeln hitta nya omgivningar och otvunga relationer som ger mig energi. För jag orkar inte längre höra ”jag är sååå klar”, ”jag är såååå färdig med det ”gamla” livet, men det förtjänar ett eget inlägg.

 

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

21 år idag!

av Linda

Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.

Home is where the heart is. ❤

https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/

Vi möts i utanförskapet

av Linda

När jag flyttade hemifrån så mötte jag människor med olika kultur, och även människor med olika läggning redan från början. För mig är det en självklarhet att alla är lika värda oavsett var man kommer ifrån, eller vilket kön man väljer att älska. Det lärde mina föräldrar mig redan som barn. Jag har alltid känt att det varit lätt att möta människor med en annan läggning än jag själv, och många har kommit att bli mina närmaste vänner.

Hur det kommer sig då? Varför är det inte lika lätt för alla? Dels tror jag svaret är min öppenhet, dels så tror jag att vi förenas genom att vi delar erfarenheten av ett utanförskap. Jag som adopterad och mörk, och de på grund av sin läggning.

Vad gör vi då i våra vänskapsrelationer? Vi gör precis som alla andra människor, delar livet med varandra, vi skrattar och gråter ihop. Just det smaka på ordet jag nyss skrev, människor… det är det vi är!

Svensk i världen

av Linda

Vilket sammanträffande det var att ämnet kom upp till diskussion under Valborg, samma ämne jag tänkt skriva om sen några veckor tillbaka.

Hur känns det att vara svensk i världen, och hur blir man bemött på resor som svensk? Hade det varit för några år sedan, innan jag började min inre resa, hade jag skruvat lite på mig och känt att jag inte riktigt kunnat bidra till diskussionen. Något fattas mig ju, det svenska utseendet. Kommer jag någonstans i världen är det många gånger omöjligt för många att ta in att jag är svensk, så oftast fastnar diskussionen där tills man reder ut det där med ursprung och adoption.

Numera blir jag varken förnärmad eller känner mig konstig för att folk har svårt att ta in det. Numera känner jag mig inte heller konstig när jag befinner mig i sällskap där det här diskuteras. Numera känner jag mig stolt att ha fler delar än en enda, svenskheten. I diskussionen den här kvällen berättar jag hur det är för mig. Jag berättar också att det snarare är en fördel när jag reser, oftast smälter jag in där folk är lite mörkare som jag.

Jag vet att det sägs att svenska kvinnor är vackrast i världen, men för 15 år sen boendes i Frankrike hörde jag en väninna säga samma sak om indiska kvinnor, och om mig själv. Det var typ andra gången i livet som det hände mig.

Idag hade jag aldrig bytt bort mitt utländska utseende för allt smör i Småland, ett litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort steg för mig. ❤

Just nu

av Linda

Det var längesedan jag skrev ett just nu inlägg. Som vanligt vid de här tillfällena känns det lite som en berg- och dalbana inombords, men en sådan tur som är rolig, en tur där jag skrattar nästan hela tiden. Just nu händer det mycket i mitt liv, och jag fortsätter hitta vägen fram i min identitet.

Det kan bli känslosamt för mig även i de stora sammanhangen, och ni som följer mig vet att jag sedan förra sommaren engagerat mig politiskt. Igår befann jag mig i mitt första stora sammanhang, distriktskongressen. Under dagen hamnade jag bredvid en lite äldre herre som påminde mig om min farfar, de hade samma aura runt sig.  Jag kände mig stolt där jag satt, att jag för engagemanget vidare. Farfars engagemang som kanske framför allt var fackligt, men det var ingen tvekan om var han hade sin politiska hemvist, samma parti som jag.

Jag har gjort en klassresa på egen hand, men i och med mitt engagemang knyter jag an till en annan del av min bakgrund. Lika mycket som jag har försökt fly från mitt indiska ursprung, så har jag försökt fly från mina föräldrars bakgrund, arbetarklassen som blev medelklass. Jag har hittat hem, och lagt dit ytterligare en pusselbit i pusslet om mitt liv.

Det enda som saknades igår var att jag inte kunde lyfta luren efter kongressen och ringa till farfar.

56556970_665983010511788_9133932680105164800_n

Min helg

av Linda

Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.

Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.

Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.

”Adopterades plats i det svenska samhället”

av Linda

Jag deltog i studien ”Adopterades plats i det svenska samhället” och svarade på frågor, ett par av mina svar kom med i uppsatsen. Har tagit del av slutresultatet och kan konstatera att mina egna funderingar och tankar går som en röd tråd igenom den. Väl värd att läsa, hittas via den här länken:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

 

Med sänkt blick

av Linda

Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.

Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.

Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.

Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.