Alla jämför sig mer eller mindre med någon eller några, det pågår hela livet tänker jag. Det är så vi skapar vår identitet, och det är så vi känner tillhörighet.

Som adopterad blir jämförelser ännu viktigare då det inte riktigt finns samma grund att stå på, varifrån kommer det som jag har ärvt ifrån egentligen? Det är inte alla som vet det. Självklart är det mycket som formas av miljön där man befinner sig i, de likheterna tänker jag att man ändå kan se.

Nästan hela livet har jag ägnat mig åt att jämföra mig, och som ung vuxen höll det på att ta knäcken på mig. I tanken gick det så långt att jag kände att det väl inte var någon mening att vara kvar här på jorden. Inte som ett skämt utan högst allvarligt.

Min ständiga presterare, den av starkaste av alla mina delpersonligheter, gjorde inte heller det hela lättare när jag kanske inte uppnådde det jag ville på direkten. De ”misslyckandena” tog hårt på mig även dem.

Mitt liv har sällan gått i takt med min omgivnings, när alla andra stadgade sig och började sina första riktiga jobb så var jag ute i Europa och hade en helt annan plan för nästa steg. När alla andra tog nästa steg gifte sig, bildade familj och blev ”seriösa”, då hade jag precis tagit klivet ut i arbetslivet på riktigt och tyckte det inte att livet skulle få stanna av.

Det var längesedan som jag önskade mig bort från jordens yta tack och lov, jag har hittat sätt att försöka förhålla mig till att mitt liv inte taktar med min omgivnings. De senaste åren har jag dock känt mig fast, som om jag suttit i en bur. Livet taktar än mindre med de runt omkring mig, och jag har känt mig ganska sorgsen över det. 

Det betyder att det är dags igen, upp på sadeln hitta nya omgivningar och otvunga relationer som ger mig energi. För jag orkar inte längre höra ”jag är sååå klar”, ”jag är såååå färdig med det ”gamla” livet, men det förtjänar ett eget inlägg.