värderingar

Börja om från början, börja om på nytt

av Linda

Alla som känner mig vet att jag har gått i terapi länge, närmare bestämt 20 år i år. Är du inte färdig ännu tänker säkert någon nu? Jag tillhör dem som tror att man aldrig blir färdig, support och stöd i form av terapi gör nytta genom livets alla faser. Det är dags för nya tag igen för min del, version 2.0.

Första steget är att gå tillbaka till basic. Min terapeut och jag har från första början jobbat med delpersonligheter. En av mina första uppgifter var att bena ut vilka delpersonligheter jag bestod av. De blev ganska många, men man använder förstås inte alla på en gång. Nästa uppgift var att börja samtala med dem, så jag fick ta en fika och börja prata. Ja ni läste rätt, koppar fram och så började jag. Det kändes så knasigt men gick ändå ganska bra, jag började bekanta mig med dem.

För att sen kunna jobba vidare med dem finns det olika sätt. En del sätter ihop dem tillsammans i en orkester som ska försöka spela ihop så bra som möjligt. För mig som gillar sport var det naturligt att göra mig själv till tränare/kapten för ett lag, och få spelarna att jobba tillsammans.

Ni är säkerligen många som inte har hört talas om den här metoden att jobba med sig själv, delpersonligheter som man balanserar genom att gasa och bromsa dem. Ge vissa plats när de behövs, och sätta vissa på avbytarbänkten för en kortare eller längre tid. Metoden är verkligen användbar! När jag själv blev coach anammade jag den direkt och jobbade mycket med den när jag hade mina klienter. Förmodligen eftersom jag själv vet hur man kan jobba med den, och att den får effekt om man väl får till det.

Nu är det alltså dags att ta på sig tränarkläderna igen och få fram vilka delpersonligheter som är starkast hos mig idag. Jag känner mig lite ringrostig, men oerhört förväntansfull. Stay tuned och häng med mig på resan.❤️

Minnen som fladdrar förbi

av Linda

Igår åkte jag förbi högskolan här i stan och de byggnader där jag gick, minnena började fladdra förbi. Hur man skyndade in i byggnaden om man var något sen, hur man stod och hängde i vårsolen utanför på den lilla rasten mellan föreläsningarna. Hur man hastade iväg för att fixa pasta eller macka till lunch, för på den tiden var inte omgivning på samma sätt som nu. På den tiden var det fortfarande både kunskap och industri bredvid varandra.

Jag tror det är den tiden jag behöver börja titta på nu, för när jag åkte förbi igår så såg jag mitt 21-åriga jag. Det finns så mycket jag vill till säga henne också, den unga vuxna, precis som jag har bearbetat mitt inre lilla barn.

Det första jag hade velat säga mitt unga vuxna jag är, att inte försöka likna alla andra så mycket, eller följa vad alla andra vill. Våga stå för dina åsikter, även om de avviker, våga vara dig själv. Jag har haft så svårt att hitta mig själv. Att kunna känna lugn och vara trygg i vem jag är. Det har tagit tid att ta hand om allt det inre lilla barn har varit med om, men nu är det den unga vuxna tur.

Vem försöker jag skydda?

av Linda

Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.

Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.

Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.

Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.

21 år idag!

av Linda

Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.

Home is where the heart is. ❤

https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/

Semester

av Linda

Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.

Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.

Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.

Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.

Vi möts i utanförskapet

av Linda

När jag flyttade hemifrån så mötte jag människor med olika kultur, och även människor med olika läggning redan från början. För mig är det en självklarhet att alla är lika värda oavsett var man kommer ifrån, eller vilket kön man väljer att älska. Det lärde mina föräldrar mig redan som barn. Jag har alltid känt att det varit lätt att möta människor med en annan läggning än jag själv, och många har kommit att bli mina närmaste vänner.

Hur det kommer sig då? Varför är det inte lika lätt för alla? Dels tror jag svaret är min öppenhet, dels så tror jag att vi förenas genom att vi delar erfarenheten av ett utanförskap. Jag som adopterad och mörk, och de på grund av sin läggning.

Vad gör vi då i våra vänskapsrelationer? Vi gör precis som alla andra människor, delar livet med varandra, vi skrattar och gråter ihop. Just det smaka på ordet jag nyss skrev, människor… det är det vi är!

Just nu

av Linda

Det var längesedan jag skrev ett just nu inlägg. Som vanligt vid de här tillfällena känns det lite som en berg- och dalbana inombords, men en sådan tur som är rolig, en tur där jag skrattar nästan hela tiden. Just nu händer det mycket i mitt liv, och jag fortsätter hitta vägen fram i min identitet.

Det kan bli känslosamt för mig även i de stora sammanhangen, och ni som följer mig vet att jag sedan förra sommaren engagerat mig politiskt. Igår befann jag mig i mitt första stora sammanhang, distriktskongressen. Under dagen hamnade jag bredvid en lite äldre herre som påminde mig om min farfar, de hade samma aura runt sig.  Jag kände mig stolt där jag satt, att jag för engagemanget vidare. Farfars engagemang som kanske framför allt var fackligt, men det var ingen tvekan om var han hade sin politiska hemvist, samma parti som jag.

Jag har gjort en klassresa på egen hand, men i och med mitt engagemang knyter jag an till en annan del av min bakgrund. Lika mycket som jag har försökt fly från mitt indiska ursprung, så har jag försökt fly från mina föräldrars bakgrund, arbetarklassen som blev medelklass. Jag har hittat hem, och lagt dit ytterligare en pusselbit i pusslet om mitt liv.

Det enda som saknades igår var att jag inte kunde lyfta luren efter kongressen och ringa till farfar.

56556970_665983010511788_9133932680105164800_n