Nedanstående var en text jag skrev för tre år sen, när jag startade hela min inre resa på riktigt.

”Som de flesta förstått så är det något som händer med mig just nu, något stort och omvälvande är på gång inombords. Som 35-åring försöker jag hitta mig själv. Som adopterad är det dags att närma mig ursprungslandet Indien. Varför kommer det här nu? Förmodligen för att det är rätt tid i livet, och jag tror inte tillfället är något jag kunnat styra över.

En del av er vill följa mig, och ta del av tankar, funderingar och vad som händer. Det får ni göra på det här sättet, det verkade lättast. Starta en blogg kändes allt för övermäktigt och energikrävande. Några små enkla anteckningar är allt jag behöver för att försöka förmedla vad som är på gång. Så fick det bli.

Häromdagen så fick jag frågan hur länge har jag vetat att jag är adopterad, jag behövde knappast tänka efter. Det har jag ”alltid” vetat, eller i alla fall så länge jag kan minnas. För mig har det aldrig varit riktigt konstigt att jag kom med flygplan, istället för att komma hem från BB. Bilderna på flygplanet, och bilderna när jag togs emot av mamma, pappa, syskon, morbror och moster, de är lika naturliga för mig som för alla er som har bilder från BB. Jag har alltid tyckt det varit roligt att titta på dem och gå in och öppna albumet.

När jag tänker tillbaka så är det senare som barn som jag förstår via min omgivning att det här sättet inte är det ”riktiga” sättet att komma hem som bebis. Det är då jag känner mig annorlunda. Jag känner att jag växte upp i en tid, eller om det var en miljö och ett samhälle, där det fokuserades på det biologiska (på blodsband) väldigt mycket. Det känns inte som om det fanns plats för några alternativ, eller andra konstellationer. Aldrig någonsin har det varit konstigt hemma, för vi är ingen ”riktig” familj i den bemärkelsen ändå.

Där jag är just nu i livet får planet symbolisera starten på livet här, men också vara symbol för att jag kommer från en annan del av världen. En dag kommer jag hoppa på ett plan tillbaka dit för att se hur det ser ut, men ett steg i taget.”