Efter att ha sett filmen Lion så satte jag mina tankar på pränt, och då har vi kommit fram i ”nutid”:

Det tog inte många minuter innan det inte gick att hålla emot längre, tårarna strömmade nedför kinderna mer eller mindre filmen igenom. Såhär realistiskt har i alla fall aldrig jag sett en adopterad persons liv, och vad vi bär runt på skildras förut. En glimt av föräldraskapet, och ett inte helt okomplicerat syskonskap skildras också på ett väldigt bra sätt. Så mycket jag kände igen! Hur mycket man vill skydda sina föräldrar från det där inombords som gnager, det andra landet där man föddes (i mitt fall utan att fatta det förrän jag blev typ 35). Mestadels av tiden går ut på att vara till lags, går ut på att försöka passa in. På många plan gör man inte det för att skalet ser annorlunda ut, och man bär på ett förflutet som ingen annan än vi själva kan förstå. För mig och säkert för många andra i min situation tar man på sig uppgiften att bli så svensk som möjligt, vilket var väldigt slående när det kom till frågan om cricket i filmen. Vilket landslag väljer man? För många med mig är valet inte så svårt, Sverige såklart, men det är där skillnaden är och som gör det så svårt. Det finns ingen kultur att luta sig tillbaka på som stämmer överens med ens utseende, som jag upplever att jag skulle ha haft om jag vore invandrad eller född här av föräldrar från en annan kultur. Det finns ett skal som ser annorlunda ut och en annan kultur som skalet är fyllt med. Tror sjutton att det gör vem som helst förvirrad? Man vet sällan vilket ben man ska stå på när man träffar människor från sitt eget land och kultur. Man kan inget om deras mat, i princip ingenting om någonting för inombords är man ju svensk men skalet säger något annat. Min resa har haft en paus länge nog nu, för att jag överhuvudtaget ska bli hel behöver jag Indien också. Det är inte över, det här är bara början…