I fredags såg jag dokumentären ”De ensamma” som gått på SVT. Jag reagerade på när föräldrarna som var med pratade om skillnaden mellan sig och deras dotter vid något tillfälle. Att hon är en känslomänniska som styrs av sina känslor mer än att hon är analyserande som de menade att de var. Pappan gjorde också en kulturskillnad att hon kom från Sydamerika och han från kalla norr. Visst har han rätt i att kulturerna de facto skiljer sig åt. Jag har också upplevt att jag anses mer sydländsk, både i mina manér, men även att jag är närmare mina känslor än många andra i min omgivning (både familj, vänner och andra). På det sättet har jag ofta och redan i tidig ålder känt min annorlunda. När jag har fått det påtalat för mig har jag även känt en distans, och en känsla av att inte passa in i den nordiska/svenska kulturen. Någon mer som känner igen sig?