Från idag, som jag lade upp på Facebook:

Det här inlägget delade jag efter att ha sett dokumentären “De ensamma” i olika grupper här på fb. Väldigt intressant att se hur det blev bemött, i grupper där det bara är adopterade kändes det helt ok att dela tankar som dessa för att det är så vi gör i de forumen. Där det kändes konstigt var i det forum där det även finns andra som har en relation till adoption, tex adoptivföräldrar. Där blev bemötandet ett helt annat. Vi är som adopterades på 70-talet är vuxna nu och kan göra vår röst hörd. Vi om någon kan ju hjälpa de föräldrar som idag har små barn, för med all säkerhet så kommer de känna samma sak som vi.

————————————————————–

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig. När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så. Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller 🙂) Inget direkt avslut på det här inlägget mer än att jag vill dela tankarna som snurrar runt i huvudet just nu,