Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så.
Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller )
Ingen direkt slutkläm på det här inlägget, ville mest dela med mig av tankarna som far i huvudet just nu.

Den första reaktionen och kommentaren jag fick i en av grupperna var att jag skulle söka hjälp hos psykiatrin. Jag blev helt mållös och paff. Vilken kommentar och vilket bemötande då jag skrivit inlägget under en rätt så lång stund, och även tagit mod till mig att även dela det utanför min trygga svär av bara adopterade. Som jag konstant numera måste påtala känner jag att vi vuxna adopterade måste få en plats i det offentliga rummet. Vi måste få göra vår röst hörd utan att det för den saken skull är något konstigt eller avvikande. Jag tycker inte heller det är rätt att vilja förpassa oss till psykiatrin, för då tycker jag att man skjuter ifrån sig de problem och frågeställningar som kan dyka upp i en sån här process. Det var en adoptivförälder som fällde kommentaren, och det gjorde mig otroligt ledsen. Hur ser den personen på sitt/sina adopterade barn? Finns det överhuvudtaget någon plats för dem att uttrycka sina tankar och känslor?

Ett tag var jag på väg att köpa hennes argument, att allt inte stod rätt till hos mig själv. Sen tänkte jag några varv till, det kändes som hon direkt gick i försvarsställning, och på direkten ville distansera sig ifrån det jag skrev. I grund och botten så är det nog den personen som har störst problem.

Jag får välja att fokusera på det positiva, de som faktiskt diskuterar kring innehållet i inlägget, eller anser att det i alla fall tillför något i debatten.

Jag vet att många vill säga att fler grupper än vi adopterade på olika sätt känner tomhet, rädsla och har svårt att få plats. Jag håller absolut med men jag känner att vi måste få göra vår röst hörd, vi är vuxna nu. Andra grupper som man vill jämföra oss med har oftast någon som för deras talan, de har oftast en röst i det offentliga. Det har nästan aldrig vi, i vår värld handlar det om personerna som adopterar, sällan om oss som är adopterade.