Jag har hållit på med personlig utveckling i mer än tio, och någon av de första gångerna fick jag i uppgift att ta en fika med mina delpersonligheter. Först hade jag fått ta fram några av de delpersonligheter som jag ansåg att jag bestod av, och även gradera deras styrka. Vissa delar kan vara olika starka vid olika tidpunkt, men det är något som jag lärde mig långt senare. Det är psykosyntesen som jag sysslar med om nu någon undrar. Vad då blir du aldrig färdig nu när du hållit på så många år? Jag kommer aldrig bli färdig med min inre utveckling. Den kommer fortsätta och pågå hela livet, på olika plan och se olika ut.

Var vill jag då komma med det här? Det var under de här första gångerna som jag insåg att en av mina starkaste delpersonligheter är min presterare, utan den hade jag inte varit där jag är idag och inte gjort de saker som jag faktiskt uppnått genom åren… Men det är även presteraren som pressar mig hårt, och som pressar mig på kanten till att inte orka. Det har jag fått jobba mycket med, att lära mig gasa och bromsa den.

För tre år sen när jag skulle på min första adoptionsträff så hade jag förberett mig väl inför träffen tyckte jag själv (är med i en grupp där vi alla är adopterade från Indien). Jag antog att man skulle göra en liten presentation av sig själv. Presteraren var på topp, ville göra en riktigt bra framställning av mig. Jag satt så till i rummet att jag skulle bli näst sist när presentationerna rullade igång. En efter en presenterade sig, och det slog mig efter ett tag, ingen pratade särskilt mycket om sitt liv om vad de hade gjort och vad de hade presterat. Jag blev svettig och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag som hade så mycket som jag förberett. Till slut så var det min tur, jag presenterade mig vad jag hette var jag kom ifrån och tror även när jag kom till Sverige, kanske även vilket barnhem jag bodde på i Indien. Sen satte jag mig ner, jag kommer ihåg chocken jag kände där och då… Att jag ”bara” var Linda eller Sunayani en liten bebis vars liv började i Indien, att prestation inte spelade någon som helst roll i det här sammanhanget vi kom alla mer eller mindre från samma bakgrund. Eftersom jag aldrig träffat andra adopterade på det här sättet innan så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Efter den här träffen så fick jag jobba mycket med mig själv då jag insåg att hela jag var uppbyggd av min presterare, jag hade knappt någon koll på vem jag var som person. Det slog undan benen på mig, men en annan Linda tog form, en som började engagera mig i min bakgrund och min härkomst.