Jag skrev den här texten också för tre år sedan, den är lika aktuell nå som då. Tankar jag fick i samband med att min resa startade. Hittills har jag bara delat med mig av dem på Facebook.

—————————————————————————————————————

Jag funderar just nu mycket kring uppväxten vilket är naturligt i och med det som pågår inombords. Mycket kretsar kring en sorg över att inte kunnat vara stolt över den yttre delen av mig som faktiskt inte är svensk.

Många av mina tankar kretsar kring länder och deras popularitet. Vem är det som bestämmer vems ursprungsland som är ”bättre” än någon annans?

När jag växte upp så kan jag inte påstå att jag fick någon positiv bild av Indien av min omgivning, och då menar jag inte hemma. Jag hörde ständigt att jag skulle vara så glad och tacksam över att jag kommit hit, hit från ett land som var skitigt, fattigt och bara bestod av allmän misär. Hur intresserad av sitt ursprungsland blir man då? Vad sätter sig inom ett barn som får höra sånt? Ja det väckte i alla fall inte en nyfikenhet inombords att närma mig landet. Det väckte inte heller någon stolthet att överhuvudtaget berätta och kännas vid att jag kom därifrån. Ett barn förstår inte heller varför man ska vara tacksam för något man själv inte kan rå för eller har valt. Missförstå mig rätt, jag är tacksam idag. Jag förstår att jag säkert inte hade överlevt, eller kanske blivit så här gammal om jag stannat kvar. Jag känner däremot en sorg över att nyfikenheten och stoltheten kommit i vuxen ålder, och nyfikenheten faktiskt först nu.

Så det här med ursprungsland… På den lilla ort där jag växte upp kom ett antal flyktingfamiljer från ett land i Sydamerika. Ett av barnen var en kille som började i vår klass, han var lika gammal som mig. Han blev snabbt omtyckt och populär, även om han hade ett annat ursprung. Killarna gillade honom för hans fotbollstalang, och tjejerna förälskade sig i honom för att han inte såg ut som alla de andra. Som vuxen har jag funderat mycket på vad som skiljde honom från mig? Han blev aldrig neger eller svartskalle på det sättet som jag (vad jag hörde/såg).

Jag tror att det är uppfattningen om världsdelarna som skiljer sig åt i det här fallet (och i de flesta fall), och som på sätt och vis avgör vilket ursprungsland som är ”bättre” än något annat. Sydamerika är lite mer ”trevligt”, lite mer ”glatt”, lite mer ”spanskt”. Indien är lite mer ”skitigt”, lite mer ”fattigt”, lite mer ”misär”, ”kaos” och ”katastrof”. Sverige har en del erfarenhet av Sydamerika och länderna där. Framför allt är de bra på fotboll, något som Indien definitivt inte är. Banalt eller inte, kanske var det avgörande i det här fallet på den lilla orten där fotbollen betydde allt en gång i tiden.

Ingen av familjerna bor kvar idag, och det säger kanske allt om hur svårt det är att ta sig in och bli en del av den typen av samhälle.

Nedanstående var en text jag skrev för tre år sen, när jag startade hela min inre resa på riktigt.

”Som de flesta förstått så är det något som händer med mig just nu, något stort och omvälvande är på gång inombords. Som 35-åring försöker jag hitta mig själv. Som adopterad är det dags att närma mig ursprungslandet Indien. Varför kommer det här nu? Förmodligen för att det är rätt tid i livet, och jag tror inte tillfället är något jag kunnat styra över.

En del av er vill följa mig, och ta del av tankar, funderingar och vad som händer. Det får ni göra på det här sättet, det verkade lättast. Starta en blogg kändes allt för övermäktigt och energikrävande. Några små enkla anteckningar är allt jag behöver för att försöka förmedla vad som är på gång. Så fick det bli.

Häromdagen så fick jag frågan hur länge har jag vetat att jag är adopterad, jag behövde knappast tänka efter. Det har jag ”alltid” vetat, eller i alla fall så länge jag kan minnas. För mig har det aldrig varit riktigt konstigt att jag kom med flygplan, istället för att komma hem från BB. Bilderna på flygplanet, och bilderna när jag togs emot av mamma, pappa, syskon, morbror och moster, de är lika naturliga för mig som för alla er som har bilder från BB. Jag har alltid tyckt det varit roligt att titta på dem och gå in och öppna albumet.

När jag tänker tillbaka så är det senare som barn som jag förstår via min omgivning att det här sättet inte är det ”riktiga” sättet att komma hem som bebis. Det är då jag känner mig annorlunda. Jag känner att jag växte upp i en tid, eller om det var en miljö och ett samhälle, där det fokuserades på det biologiska (på blodsband) väldigt mycket. Det känns inte som om det fanns plats för några alternativ, eller andra konstellationer. Aldrig någonsin har det varit konstigt hemma, för vi är ingen ”riktig” familj i den bemärkelsen ändå.

Där jag är just nu i livet får planet symbolisera starten på livet här, men också vara symbol för att jag kommer från en annan del av världen. En dag kommer jag hoppa på ett plan tillbaka dit för att se hur det ser ut, men ett steg i taget.”