Igår så hade jag en diskussion med en kompis om Sverigedemokraterna och deras sympatisörer/anhängare. Det finns inte mycket jag tycker så illa om som deras politik och deras värderingar. Då kom det från kompisen, hur skulle det vara om du tänker lite istället för bara känner? Lätt att säga från någon som är svensk, man och runt de fyrtio.

Vi börjar från början för några veckor sedan så hamnade jag vid ett middagsbord där ett par personer var mer än öppna med sina politiska sympatier, och jag behöver väl knappats nämna vilket parti det var. Diskussionen kändes väldigt obekväm och uttrycken så småningom hätska. Det var då jag insåg att det har blivit rumsrent, och att vi är inne på ett nytt varv med främlingsfientlighet likt det jag själv upplevde som barn och tonåring.

När jag blev tonåring var det dags att gå i skolan inne i Nyköping. vi pratar alltså om i början på 90-talet. Samma årtionde som Ultima Thule slog igenom och de färgade verkligen stan. I min värld kändes det som om ALLA lyssnade på dem, ja till och med min egen storebror vilket kändes helt absurt. Nyköping i sig var väldigt populärt och det reste nassar från hela Europa dit för vit-makt konserter bland annat. Ibland hölls dessa konserter precis bredvid våra vanliga diskon, och de hade signalerat sitt hatiska budskap långt i förväg. Jag blev rädd för bråk, och ville inte gå dit. Min hudfärg kommer aldrig kunna tala om att jag är svensk.

När jag var barn så hade min omgivning låtit mig förstå att jag inte var helt svensk, och jag fick höra det mesta som var inne på den tiden. Svartskalle var nog det första där jag tog väldigt illa vid mig, turk förmodligen det allra första. Jag vet vad ni tänker, det var ju bara barn och barn kan vara elaka mot varann. Jag vet, det är jag som bär de här ärren hela livet.

Under gymnasietiden så gjorde jag ett val, att stanna kvar i stan såg jag inte som ett alternativ. Jag sökte massor med utbildningar i andra städer för att komma bort från stans främlingsfientlighet och nazism. Ja, jag vet många andra städer hade samma problem.  Nu lyckades jag hamna rätt och hitta en ny plats. Främlingsfientligheten förföljer mig än idag, men idag har jag i alla fall självförtroende nog att stå upp för ett samhälle som jag tror på. Vi behöver snarare fler möten, inte färre, för att förstå varann, lära av varann, och lära oss att leva tillsammans.