När jag var i 30-årsåldern hade jag ett förhållande med en kille som verkligen ”tjatade” på mig att börja rota i min bakgrund. Såklart så visste han att jag var adopterad, och försökte lite då och då pusha mig att bli nyfiken på Indien och börja söka mina rötter. Det hände väl inte så mycket just där och då mer än att jag tittade igenom mina papper med mamma och pappa någon gång när jag var hemma hos dem, och fick med mig kopior hem som snabbt hamnade i bokhyllan.

Jag har skrivit flera gånger om att min resa att börja närma mig Indien startade på riktigt för tre år sen. Det är sant, det var då jag tog några viktiga kliv framåt. Vad jag innerst inne vet så startade den några år tidigare, vid 32-års ålder, när jag var tvungen att välja om jag skulle bli förälder eller inte. Idag kan jag prata om det, men det skulle ta många år att läka ihop och tryggt kunna stå för mitt val. Att välja att inte bli förälder är skamfyllt i sig trots att det var 2011 när allt hände. Jag har i efterhand reflekterat över hur det var för mig som adopterad, och kommit fram till att jag hamnade i ett vägskäl. Jag har aldrig drömt om Svensson-liv och inte heller vill jag ha ett hus, trots att jag är uppväxt i hus. Redan där har jag känt mig annorlunda eftersom det alltid varit min omgivnings största dröm att vid en viss ålder bo i hus och ha familj, gäller både släkt som vänner. Mina drömmar har alltid sett annorlunda ut än att slå sig till ro, mina drömmar handlar om att utvecklas och komma framåt i livet på olika sätt, och om att vara fri.

Det satte i alla fall igång en massa tankar som adopterad när jag skulle göra mitt val, dels så hade jag ju fått en möjlighet att överleva och få ett liv för att mina föräldrar blev ofrivilligt barnlösa. Skulle jag då göra valet att välja ”fel” utväg? Vänner som kämpat febrilt för drömmen om barn, hus och hem skulle jag verkligen välja att inte bli förälder? Alla andra kämpade ju så hårt. Det var säkert flera som tyckte det gick lite för lätt för mig (att lyckas så snabbt få chans att bilda familj), och det finns säkert de som undrade och fortfarande undrar hur jag kunde välja att inte bli förälder. Allt det här var ju utifrån deras perspektiv, de skulle aldrig ha valt samma väg som jag. Innerst inne visste jag hela tiden att just jag inte ville bli förälder, att jag inte alls ville ta på mig det ansvaret. Jag bar bara alla andras ok på mina egna axlar. När jag väl funderat fram och tillbaka, och väl fått en klar känsla i magen vad som var rätt för mig, då utgick jag från det och gjorde mitt val. Det var ingen dans på rosor och det tog nästan ett helt år innan jag var tillbaka någorlunda mentalt.

Vad menar jag då med att detta blev ett vägskäl? Under den här perioden funderade jag mycket på mig själv, min chans till ett nytt liv i ett annat land som bebis, min icke-existerande relation till min bakgrund och till Indien. Någonstans där och då förstod jag att jag ville bli hel, och någonstans där och då började jag trevande min resa. När jag väl var på banan igen så läste jag igenom alla kopior av papper som en gång hamnat i bokhyllan. Jag ville knyta samman det lilla barnet i Sverige som jag hade full koll på, med det lilla barnet som föddes i Indien. Jag bara älskar hur en av mina indiska vänner låter andra ta del av hans resa under namnet ”Know your roots, know yourself”. Så känner jag också, ”känn dina rötter, känn dig själv”. Så jag upprepar mig än en gång, min resa är inte slut den har fortfarande bara börjat.