Jag läste ett mycket bra inlägg idag i en av adoptionsgrupperna som jag är med i. Inlägget handlade bland annat om hur en del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land. Det är en tanke som jag aldrig har förstått… Någon i någon av adoptionsgrupperna har vid något tillfälle beskrivit adopterade som en kokosnöt, vilket är en väldigt målande beskrivning tycker jag. Vi har ju vitt innehåll men ett brunt skal, och som jag själv brukar säga min nationalitet visas inte genom min hudfärg, snarare tvärtom.

När jag diskuterat dejting med några andra adopterade så hade i alla fall hälften aldrig dejtat någon med annan nationalitet eller ursprung än svensk (vit), och det var inte aktuellt att göra det heller som jag förstod. Jag har sedan dess funderat på om det är vithetsnormen som präglar det valet och den inställningen.

Att inte umgås eller röra sig bland folk med annat ursprung och kultur skulle för min del inte vara aktuellt, det skulle begränsa mig. Jag har vänner och kollegor från många kulturer och länder. I mina kvarter kan jag inte ens räkna hur många kulturer och nationaliteter vi är. För egen del så känner jag att jag delar min bild av samhället med dem som invandrat från ett annat land, eller är födda här med annat ursprung, bättre än med de som är helsvenskar. Förmodligen för att jag aldrig känt mig 100 procent svensk. Jag säger inte att jag inte är svensk för såklart så är det min kultur, men utsidan gör att mitt liv inte sett likadant ut som om jag varit en blond svensk tjej från det lilla samhället jag kommer ifrån. Jag tror dock inte att livet hade varit lika berikande, innehållsrikt och roligt om jag inte vore jag. Vill jag byta? NEJ