Där jag befinner mig just nu är det långt till närmsta bar, så jag blir ingen riktig hemvändare den här juldagen heller. Det har alltid varit ångestfyllt att vända hem den största helgen av dom alla, och då pratar jag inte om julfirandet inom hemmets fyra väggar. Jag blir alltid starkt påmind av viljan att höra till, en vilja som är stark hos oss alla. 

Om någon vecka går jag in på mitt tjugonde år som utflyttad, och jag kommer inte tillbaka. Förr flyttade folk dit jobben fanns. Många i min generation flyttade för att kunna vara fria, leva livet på sitt sätt, och för att kunna höra till. I det här fallet pratar jag inte alls enbart om hudfärg, utan också om tankesätt och värderingar, och om viljan att kunna komma vidare i livet utan villan, Volvon och vovven. 

Som ni alla vet som följer mig så har jag hittat min plats, men när jag vänder hem så upptäcker jag varje gång att det inte finns något att återvända till. Jag har inga gamla vänner att återse, eftersom jag inte hade något social umgänge att tala om när jag bodde här. Jag har inte heller någon nära relation med kusiner eller släkt, eftersom jag alltid upplevt att de som följer den givna normen är de som värderas högst. Relationen till syskonen är inte heller särskilt tät, även om vi inte på något sätt är osams. Det är barndomens känslor av att inte riktigt höra till, och inte riktigt ha någon, som kommer tillbaka. 

Det mesta som jag gör den här helgen är att gå upp och nedför trappen i barndomshemmet. Allt är självklart inte bara mörkt, det är skönt att koppla av i lugn och ro. Det är tufft när starka känslor från förr kommer över en, men jag tröstar mig med att jag är vuxen och att detta inte är min vardag längre. Jag lever ett liv där jag är fri och har möjligheter att utvecklas. 

Otaliga krönikor som handlar om samma ämne vittnar om att jag inte är ensam, och att julen för de flesta handlar om att pendla mellan att vara vuxen och att vara barn. 

God fortsättning till alla och envar! ❤