Skammen är värst när det gäller att berätta om sina upplevelser av #metoo, men är det bara skammen som gör att det tar emot? Den senaste veckan så har jag funderat över vad det är som gör att det tar stopp när jag ska berätta vad jag varit med om. När vi kvinnor/tjejer pratar om #metoo så är det sällan någon som inte kan sätta sig in i situationen eller känslorna även om alla inte har upplevt det, eller upplevt samma saker.
När det gäller män då… Det är här det tar emot. Det är här jag, från nästintill alla, får en känsla av att de inte tror det är sant. Jag ska inte säga alla. Det finns en och annan som inte kräver det jag upplever att de flesta män/killar som jag pratar med om detta kräver – bevis.

För min del så har det gått så många år, och jag har förträngt själva övergreppet under så lång tid tills det en dag kom fram i mitt medvetande. Det finns ingen teknisk bevisning för den spolades ut i duschen den där natten. Det är som de flesta säger ord mot ord, men jag tror inte min förövare ens kommer ihåg den där natten. Det raseri och de svarta ögonen han får vid vissa tillfällen gör att han inte vet vad han tar sig för, och definitivt inte kommer ihåg det efteråt.

Har man bara sin berättelse så känns den inte så mycket värd, i alla fall inte när man pratar med de flesta män (och såklart med en del kvinnor också). En del av mina vänner tror nog det var ett vanligt bråk den natten mellan två stycken som ”tyckte om varandra”, och där den intima delen slutade med lite hårdare tag. Att det har gått så lång tid att berätta om det gör nog att de allra flesta tvivlar på om det är sant det som hände.
Jag känner mig förvirrad när en del vänner lyssnat på min berättelse, men ibland pratar och umgås med personen som gjorde mig så illa på många sätt. I min värld är det som att säga ja till övergrepp och #metoo, men vad vet jag, jag har ju bara min berättelse som ärrat mig för livet.