Månad: mars 2018
En friskt fläkt eller bara öppnare fördomar?
På middag med två gamla vänner i helgen började vi prata om bekantskapskretsen. Jag knyter an till ett gammalt inlägg jag skrev förra sommaren, Here we go again…. Det var då jag valde att verkligen börja stå upp för mig själv och för mångfaldssamhället bland vänner och bekanta i sociala sammanhang.
Vi kom att prata om två andra vänner som helt klart har sina sympatier långt ut till höger bland de främlingsfientliga. Det blev klart och tydligt under den där kvällen förra sommaren var de stod politiskt, och stundtals blev diskussionen väldigt hätsk. Jag och en av vännerna reste oss upp och gick hemåt den gången, men båda två av olika anledningar. Han, för att han tyckte att diskussionen inte gick framåt, jag för att jag kände mig personligt påhoppad och berörd på grund av mitt ursprung och vad jag upplevt genom åren.
Han har sagt det tidigare, men nu säger han det igen. Han oroar sig för hur han uppfattades i det läget. Att det kunde uppfattas som att han tog ställning fast så inte var fallet. Jag försöker förklara att bilden som middagssällskapet har av honom inte har förändrats, utan de ser honom som en schysst kille som de fortfarande vill umgås med. Det är mig de inte klarar av, och det är ömsesidigt. Jag uttryckte vad jag tyckte och tänkte efter den här kvällen, om hur jag ser på allas lika värde oavsett var de kommer ifrån. Jag fick frågan av värdinnan om jag menade att de två som stod för fientliga åsikter var rasister. Jag svarade ja, sen var kontakten bruten. Nej säger nog någon nu, man måste väl få vara lite kritisk. Är det inte typiskt svenskt att man inte ska få säga någonting i det här landet? Nja, inte om det går ut på att se vissa människor som lägre stående, och inte anse att de har samma värde som du som är vit.
Vännen som var med på middagen här för lite sen, och även i somras, menar att en av de fientligt inställda är en frisk fläkt. Jag blir ledsen och bedrövad för i min värld handlar det inte om en frisk fläkt som piggar upp, utan om hur människor är öppnare med sina fördomar utan att tänka på vem som är mottagaren och hur man värderar honom eller henne.
Ett par av mina vänner är väldigt uppskattade för att de anses vara diplomatiska, det vill säga inte så ofta tar ställning. En av dem är vännen som jag skriver om här ovan, jag antar att han är rädd att omgivningen ska försvinna och att han inte får vara med. Ibland vill jag vara som dem, bara flyta med och vara omtyckt av alla. Jag vet att det aldrig kommer att bli så, mina värderingar är en så stor del av mig själv, och kanske blir det så när man bygger upp en identitet från ingenting. Jag har flutit med och hållit käften bara för att passa in, men jag orkar inte mer. Jag räknar aldrig med att min omgivning ska ta ställning för mig eller någon annan utsatt grupp, men jag har lovat mig själv att i alla fall jag ska göra vad jag kan.
6 juni en bra dag att dö på
6 juni 1994 Sveriges nationaldag en bra dag att dö på, och första dagen på sommarlovet. Ja du har rätt, samma dag det året började även fotbolls-VM borta i USA. Starten på en härlig fotbollssommar som ger mig gåshud bara jag tänker på den, en fotbollssommar min farfar aldrig fick uppleva. Jag har tidigare skrivit att min farfar är värd ett eget inlägg, och här kommer det.
Kvällen den 5 juni 1994 hade pappa och jag varit hos farfar som vanligt för pappa skulle sköta om farfars ärenden inne i stan under veckan, det här var en söndag. Allt var sig likt och farfar var glad fotbolls-VM skulle ju dra igång imorgon. Ett VM farfar aldrig kom att se. På morgonen den 6 juni vaknade jag av att telefonen ringde, och det var väldigt tidigt. Lite sur blev jag allt, första dagen på sommarlovet vill man ju sova ut. Jag var 15 år och gick i högstadiet. Farfar var död…Han hade dött av en hjärnblödning med telefonen i handen, förmodligen under natten eller på morgonsidan. Jag minns inte riktigt alla detaljer där hemma men jag blev såklart väldigt ledsen. Det slutade även med att jag fick följa med pappa hem till farfar, antagligen skulle mamma till jobbet. Det var första gången som jag såg en död människa, men det var mitt eget val pappa frågade om jag ville se. Att se farfar kall och orörlig var otäckt och jag kan fortfarande se hur han ser ut framför mig.
Under högstadietiden så blev jag mer och mer intresserad av de samhällsvetenskapliga ämnena eftersom de blev mer specifika då. Det var här farfar kom att betyda något annat än att bara vara farfar. Farfar och jag tittade på dokumentärer när jag följde med pappa hem till honom för att pappa skulle fixa med något. Jag fick helt plötsligt chansen att ställa frågor om till exempel andra världskriget till någon som faktiskt kunde förklara och som hade varit med på riktigt. Farfar hade bra och spännande böcker, och framför allt hade han många böcker. Jag älskar böcker och har gjort det ända sedan jag var väldigt liten, så där fann jag även en själsfrände i läsandet.
Farfar var som sagt böcker, sport, dokumentärer och P1, farfar var knegaren som hade hade kunskap. Det är något jag alltid sett upp till, och det gjorde att jag fann hopp i att kunna hålla mig till de ämnen som intresserade mig. Det gjorde bland annat att jag vågade göra klassresan och utbilda mig. Jag har inte gjort som alla andra mina kusiner, jag har inte valt de traditionella utbildningarna. Som student fick jag många frågor om det verkligen fanns framtid och jobb inom mitt område. Jag tror de flesta numera är överens om att det finns både en framtid och jobb inom mångfaldsområdet, det gäller bara att hitta rätt väg och slå in på den.
Ända sedan jag flyttade ner till Malmö så har jag varit sorgsen över att farfar dog och inte fick uppleva vad det blev av mig och vad jag utbildade mig till. Jag tror han hade uppskattat och förstått det på ett sätt som inte så många i varken släkten eller familjen kanske gör. Än idag är det viktigt för mig att se vilken vägar det går att ta som inte alla andra tar, farfar var en av den som inspirerade mig att fortsätta på min inslagna väg.
Paus eller dumpad
Paus eller dumpad, man får kalla det vad man vill, men det känns lika mycket varje gång ändå. Jag trodde jag blivit mer vuxen och att det inte skulle kännas lika mycket, men det gör det. Det gör lika ont, och jag blir lika ledsen. Vi har känt varandra i sex månader nu, och nu tar vi paus från varandra. Inte för att kontakten varit så tät, och ärligt talat det har väl mest varit jag som hört av mig och jag som velat ses. Det är väl i sig inte ett så stort problem, för i många relationer finns det en som är mer driven än den andra tänker jag.
Har jag då blivit mer vuxen på något plan? Ja det måste jag nog säga. Den här gången handlar det lite mindre om egenvärde. jag tänker inte lika mycket på att det skulle vara något fel på mig och att jag är värd detta, snarare undrar jag vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda. Förmodligen inte så mycket, det blev som det blev. Jag är stolt över att jag i alla fall vågade vara rak och ärlig med vad jag kände i alla fall nu på slutet, det har nog aldrig hänt. I mina relationer har jag oftast suddat ut mig själv och i vissa relationer är det som om jag aldrig funnits. Det kan jag ta med mig, vara lite rak och ärlig tidigare. Här kändes det i och för sig som om det var helt rätt läge nu.
Jag vet att avslut och separationer är tufft för många, men jag vet att det är väldigt tufft för oss som är adopterade. Det är så många andra saker som kommer in när vi gör slut eller separerar. En del av oss får ren panik, andras egenvärde sjunker till noll, för en del så känns det som om de ramlar utför ett stup, eller att benen slås undan så man aldrig kan resa sig igen.
Ja, men så känner många säger ni. Ja, det vet jag. I vårt fall så tror jag att det vi känner är känslor som grundar sig på att vi ryckts upp från våra rötter. Det är en speciell process vi gått igenom. även om jag är väldigt tacksam att jag fick en chans att leva vidare. Jag tror att känslorna i en sån här situation blir starkare för oss då vi känner oss väldigt bortvalda och övergivna. Det är här jag tror den rotlösa känslan kommer in, att vi inte har så mycket att falla tillbaka på i alla fall inte från det tidigaste stadiet i livet. Jag vet att många av oss har svårt att knyta an och att skapa tillit i relationer. Det är kanske därför som man kanske inte alltid kommer helt innan för skalet på oss, och i mitt fall vet jag att det dröjer ett bra tag innan jag släpper in till mitt rätta jag.
Jag känner inte att det här är slutet, han och jag kommer säkert höras en dag. Han kommer att ha gått vidare och hittat något nytt, och jag kommer undra vad som hände. Det är så det brukar vara. Jag däremot, jag kommer inte tänka att det är något fel på mig.
Genetik, när jag inte kunde göra läxan
Jag kunde alltid göra läxorna, eller ja kanske inte matten helt på egen hand utan pappas hjälp. Att inte kunna göra läxan var en smärre katastrof den gången när det hände, och jag kände helt plötsligt att jag inte tillhörde någon.
I olika forum som jag är med i tillsammans med andra adopterade läser jag rätt så ofta om föräldrar som inte riktigt vet vad de ska göra med vissa av deras barns läxor. Det handlar alltid om uppgifter som har med bakgrund och ursprung att göra, och om det vet vi väldigt lite de flesta av oss.
I mitt fall handlade det om en läxa i biologin. Ni vet det där med arvsanlag, genetik och ögonfärg. Jag kommer ihåg än idag hur stel jag blev, och hur jag fick panik nästan direkt när vi fick uppgiften att göra hemma. Hur fan skulle detta gå till? Jag hade ju ingen aning om min bakgrund, och jag kunde ju inte gå efter mina föräldrar för det skulle ju inte bli rätt. Jag skulle vara den enda i hela klassen som inte skulle kunna göra läxan, och jag skulle aldrig någonsin kunna göra den heller. Den kvällen var jag så ledsen, och jag kände mig så värdelös, och ensammast i världen. Jag tyckte det var så pinsamt att inte ha någon ”riktig” familj för på den tiden, och i den klassen, fanns det knappast några annorlunda familjekonstellationer.
Jag hade hoppats att utvecklingen av uppgifter gått framåt, och att man på ett annat sätt vore mer medveten om den problematik om många av oss adopterade har när det gäller vårt ursprung. Barn som har ett annat påbrå, eller som kommer från en annan kulturell bakgrund, har förmodligen kunskap om släkt och familj. Vi däremot, vi hamnar lite mellan stolarna när det gäller just det. Det är tufft som det är att vara vit/svensk på insidan men brun på utsidan som många av oss är. Varje litet steg som får oss att känna att vi står lite stadigare när det gäller vår identitet som adopterade är guld värt, och det är först i skolvärlden som barn vår identitet inte är lika naturlig som inom hemmets fyra väggar.
Är du född i Sverige?
Idag för två veckor sedan var jag på en grupprådgivning för nyföretagare. Jag har tankar och idéer om vad jag egentligen vill göra, så jag tyckte det var dags att ta tag i den saken.
Själva rådgivningen i sig var det inget fel på men jag reagerade på frågorna man skulle svara på när man skulle anmäla sig. Är du född i Sverige? Den frågan kom två gånger i själva anmälningsformuläret. Jag har försökt slå bort de känslorna som jag kände redan direkt när jag skulle svara. Känslorna bubblade upp, känslan av att inte vara på riktigt, att inte vara fullvärdig som svensk, att inte riktigt tillhöra majoritetssamhället. Jag är numera tillfreds med att jag har ett annat ursprung än svensk, men på grund av mina erfarenheter genom livet känns frågan som om den vill kategorisera mig och få mig att inte riktigt höra till ändå. Det känns fortfarande inte som om det är ok att vara svensk med ett annat ursprung än just svensk, trots att det i kalendern står 2018 och vi borde ha tagit ett kliv bort ifrån det.
Jag förstår att det förmodligen handlar om någon form av statistik grundad på födelseland och företagande men ändå. Kort och gott fick det mig att känna mig utanför. Tänk att små små frågor kan väcka så starka känslor inom en. Häromdagen tog jag mod till mig och mailade VDn för organisationen och gav min feedback, får vi se vad svaret blir.
Allt för Sverige
Allt för Sverige handlar om bakgrund, och om att få veta mer om sin släkt. Bakgrund har alltid varit viktigt även för mig och jag har alltid pratat och frågat mycket ända sedan jag var ett litet barn.
Pappa är mer pratsam än mamma i alla fall när det gäller bakgrund, och kanske är det för att vi bodde så långt bort från släkten på mammas sida så var det lite svårare att få grepp om. Jag har alltid gillat att prata med äldre personer, kanske därför som jag i vissa avseenden är en liten tant inombords. Hur som helst jag pratade med pappas fastrar när jag gick på gymnasiet inne i stan. Ibland när jag behövde vänta på bussen hem rätt länge så var jag inom dem och tog en fika. Det hjälpte mig att lyssna på farfars bakgrund från ett annat håll som inte var pappa. På så sätt lade jag pusslet på pappas sida. Farfar själv var såklart också en källa, men han hade en annan betydelse för mig. Farfar var P1, böcker, sport och dokumentärer på tv, men farfar kommer få ett eget inlägg för det är han värd.
Till viss del genom mamma, men framför allt via min moster så lade jag pusslet till mammas uppväxt och bakgrund. På de stora släktträffarna när jag var lite äldre vågade jag även prata med mammas moster. Där bodde vi ju inte lika nära så det var svårt att skapa den typ av kontakt som jag kunde göra med fikandet.
Under den här resan har jag funderat på varför det varit så viktigt för mig att veta så mycket om mina föräldrars bakgrund, och kommit fram till att jag tror det är en viktig del i identitetsskapandet som adopterad. Jag vågar nog påstå att jag kan mer än de flesta på grund av mina frågor och min nyfikenhet.
Jag tror också det är viktigt om man inte har så mycket information om sig själv, då blir det ett sätt att skapa någon sorts trygghet och stabilitet. Det känns otroligt skönt att ha en stabil grund att stå på när det gäller min svenska bakgrund eftersom den självklart är den största delen av mig.
Efter #metoo
Jag och en vän drack öl i lördags kväll. Vi kommer in på att vissa fortfarande umgås med min förövare, främst mina manliga vänner. Jag får frågan hur jag egentligen ser på det… Det tar någon minut att fundera för mig själv, innan jag väljer att vara ärlig.
Dels kommer jag alltid att få leva med övergreppet och trakasserierna till slut blir det en del av en, dels måste man hantera att förövaren kan finnas kvar i ens liv genom vännerna. Det är den tuffa biten.
Det känns verkligen inte bra men jag har accepterat att det ser ut så. Jag har hört det så många gånger att ord står mot ord, och att de flesta förstår att JAG inte vill umgås med honom. I min värld säger man ja till sexuella övergrepp och de år av trakasserier som jag fick utstå om man umgås med honom. Det gör ont, det kommer alltid göra ont. Jag förstår att jag inte blir trodd av alla, och att många nog undrar om det verkligen är sant det jag berättar. Det är nästa svåra bit när det gäller #metoo, hur ska man gå vidare när man väl berättat. Jag valde att vara ärlig med hur jag känner och var jag står, jag tror det är så jag måste gå vidare.
Min egen resa är bara min
Social som jag är så blir det ofta att jag hamnar på AW, eller är ute och äter middag på fredagarna. Nu är det några veckor sedan några vänner och jag spenderade en väldigt givande fredagskväll tillsammans. Under kvällen kom vi in på den här bloggen, och jag frågade min vän som satt bredvid mig om hon läste det jag skrev och följde mig. Hon svarade att nej, det gjorde hon inte särskilt mycket. Jag frågade för att vi kom in på något som jag hade skrivit om.
Så pratade vi lite till, sen så sa vännen att hon tyckte att jag inte riktigt förstod att andra också kunde känna sig utanför och annorlunda precis lika mycket som jag. Visst förstod vännen att hon tillhör normsamhället och att det på så vis har varit lättare för henne än för mig. Sedan dess har jag gått runt och funderat på hur jag ska förhålla mig till det hon sa.
På ett sätt förstår jag hur hon menar, när jag först började blogga var jag ivrig att få ur mig allt det som jag burit på under sisådär 38 år. Det är inte konstigt att allt kom på en gång, jag hade ju aldrig fått berätta eller fått komma till tals. Allt stoppade jag undan bara för mig själv. Jag förstår absolut att andra också kan ha känt sig annorlunda genom livet och önskat att de vore någon annan. Vännen hade dock en viktig poäng den kvällen. Tillhör man redan från början det som är normen i samhället, det vill säga är av svensk härkomst, så avviker man inte på samma sätt som jag.
Hur jag än gör kan jag inte tvätta bort den hudfärg jag har fått för att smälta in. Hur jag än tänker att andra också har velat vara annorlunda på alla möjliga olika sätt, så anser jag att min enda önskan att vara vit och ljus som liten, bottnar i något som är mycket djupare än att ”bara” vilja vara annorlunda. Det bottnar fortfarande i hur man värderar en ljus och en mörk person.
Min inre resa är min egen och jag kan inte göra den till någon annans. Jag brottas med min bakgrund som adopterad, mina upplevelser av rasism och främlingsfientlighet, min uppväxt i en annorlunda familjekonstellation, lantlollan som flyttade till storstan. Det finns säkert några saker till som jag borde ta upp, men jag anser de här är de viktigaste. Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka förstå problem som andra har stött på, och känslor som andra har haft, men nu är det min tur.
Hårdare tag eller fler möjligheter?
Jag läser och hör om hårdare tag, om ordning och reda, och att detta är de enda sätten att få fason på samhället. Jag tror inte på det. Missförstå mig rätt, såklart ska det finnas resurser till att utreda brott, både grova och mindre grova. Det ska såklart också finnas resurser för att komma åt den organiserade brottsligheten, men innan dess då? Finns det inget vi kan göra innan vi har kommit dit?
Det är klart vi kan! Det handlar precis om det som jag har skrivit om otaliga gånger i mina inlägg , ge alla en plats och en chans i samhället oavsett kulturell bakgrund, härkomst, religion, kön, listan kan göras lång.
Ge barn och ungdomar i utsatta områden som är på väg att halka dit fler möjligheter och alternativ redan i tidig ålder. Redan när de är väldigt små så vet de att de inte har en given plats i samhället, de ser det på omgivningen och de ser det förmodligen hemma inom familjen. Redan i skolan står det ganska klart vilket värde en hel del barn har, och hur samhället ser på dem och de områden där de bor.
Här finns det ett ansvar att inspirera dem att ta för sig, att de har lika stor rätt som alla andra att ta andra vägar i livet för vägarna finns. Det finns många alternativ att inte välja en brottslig bana, men det krävs att samhället ger plats åt dem som är på väg åt fel håll. Det krävs också att de blir medvetna om valen, att de känner att vidareutbildning efter gymnasiet är till för dem. Att företag så småningom vill anställa dem oavsett namn, härkomst eller var de bor. De krävs att de har förebilder som kan förmedla inspiration och hopp till barn och unga.
Sånt jävla vänsterflum hon kommer med tänker kanske en och annan nu som läser. Varsågod, jag ska inte hindra dig från att tycka det. Vad jag däremot kommer hålla fast vid är att det är allas vårt ansvar att skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats, människa till människa i varje möte, företag som är beredda att främja mångfald, politik i form av att tidigt satsa på att lyfta fram alternativen att kunna välja rätt väg i livet. Det finns mycket att göra inom området, och med min utbildningsbakgrund hoppas jag kunna syssla med mångfaldsutveckling och inspiration inom en snar framtid.
Dina vackra ögon 