Social som jag är så blir det ofta att jag hamnar på AW, eller är ute och äter middag på fredagarna. Nu är det några veckor sedan några vänner och jag spenderade en väldigt givande fredagskväll tillsammans. Under kvällen kom vi in på den här bloggen, och jag frågade min vän som satt bredvid mig om hon läste det jag skrev och följde mig. Hon svarade att nej, det gjorde hon inte särskilt mycket. Jag frågade för att vi kom in på något som jag hade skrivit om.

Så pratade vi lite till, sen så sa vännen att hon tyckte att jag inte riktigt förstod att andra också kunde känna sig utanför och annorlunda precis lika mycket som jag. Visst förstod vännen att hon tillhör normsamhället och att det på så vis har varit lättare för henne än för mig. Sedan dess har jag gått runt och funderat på hur jag ska förhålla mig till det hon sa.

På ett sätt förstår jag hur hon menar, när jag först började blogga var jag ivrig att få ur mig allt det som jag burit på under sisådär 38 år. Det är inte konstigt att allt kom på en gång, jag hade ju aldrig fått berätta eller fått komma till tals. Allt stoppade jag undan bara för mig själv. Jag förstår absolut att andra också kan ha känt sig annorlunda genom livet och önskat att de vore någon annan. Vännen hade dock en viktig poäng den kvällen. Tillhör man redan från början det som är normen i samhället, det vill säga är av svensk härkomst, så avviker man inte på samma sätt som jag.

Hur jag än gör kan jag inte tvätta bort den hudfärg jag har fått för att smälta in. Hur jag än tänker att andra också har velat vara annorlunda på alla möjliga olika sätt, så anser jag att min enda önskan att vara vit och ljus som liten, bottnar i något som är mycket djupare än att ”bara” vilja vara annorlunda. Det bottnar fortfarande i hur man värderar en ljus och en mörk person.

Min inre resa är min egen och jag kan inte göra den till någon annans. Jag brottas med min bakgrund som adopterad, mina upplevelser av rasism och främlingsfientlighet, min uppväxt i en annorlunda familjekonstellation, lantlollan som flyttade till storstan. Det finns säkert några saker till som jag borde ta upp, men jag anser de här är de viktigaste. Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka förstå problem som andra har stött på, och känslor som andra har haft, men nu är det min tur.