Jag och en vän drack öl i lördags kväll. Vi kommer in på att vissa fortfarande umgås med min förövare, främst mina manliga vänner. Jag får frågan hur jag egentligen ser på det… Det tar någon minut att fundera för mig själv, innan jag väljer att vara ärlig.

Dels kommer jag alltid att få leva med övergreppet och trakasserierna till slut blir det en del av en, dels måste man hantera att förövaren kan finnas kvar i ens liv genom vännerna. Det är den tuffa biten.

Det känns verkligen inte bra men jag har accepterat att det ser ut så. Jag har hört det så många gånger att ord står mot ord, och att de flesta förstår att JAG inte vill umgås med honom. I min värld säger man ja till sexuella övergrepp och de år av trakasserier som jag fick utstå om man umgås med honom. Det gör ont, det kommer alltid göra ont. Jag förstår att jag inte blir trodd av alla, och att många nog undrar om det verkligen är sant det jag berättar. Det är nästa svåra bit när det gäller #metoo, hur ska man gå vidare när man väl berättat. Jag valde att vara ärlig med hur jag känner och var jag står, jag tror det är så jag måste gå vidare.