Jag kunde alltid göra läxorna, eller ja kanske inte matten helt på egen hand utan pappas hjälp. Att inte kunna göra läxan var en smärre katastrof den gången när det hände, och jag kände helt plötsligt att jag inte tillhörde någon.

I olika forum som jag är med i tillsammans med andra adopterade läser jag rätt så ofta om föräldrar som inte riktigt vet vad de ska göra med vissa av deras barns läxor. Det handlar alltid om uppgifter som har med bakgrund och ursprung att göra, och om det vet vi väldigt lite de flesta av oss.

I mitt fall handlade det om en läxa i biologin. Ni vet det där med arvsanlag, genetik och ögonfärg. Jag kommer ihåg än idag hur stel jag blev, och hur jag fick panik nästan direkt när vi fick uppgiften att göra hemma. Hur fan skulle detta gå till? Jag hade ju ingen aning om min bakgrund, och jag kunde ju inte gå efter mina föräldrar för det skulle ju inte bli rätt. Jag skulle vara den enda i hela klassen som inte skulle kunna göra läxan, och jag skulle aldrig någonsin kunna göra den heller. Den kvällen var jag så ledsen, och jag kände mig så värdelös, och ensammast i världen. Jag tyckte det var så pinsamt att inte ha någon ”riktig” familj för på den tiden, och i den klassen, fanns det knappast några annorlunda familjekonstellationer.

Jag hade hoppats att utvecklingen av uppgifter gått framåt, och att man på ett annat sätt vore mer medveten om den problematik om många av oss adopterade har när det gäller vårt ursprung. Barn som har ett annat påbrå, eller som kommer från en annan kulturell bakgrund, har förmodligen kunskap om släkt och familj. Vi däremot, vi hamnar lite mellan stolarna när det gäller just det. Det är tufft som det är att vara vit/svensk på insidan men brun på utsidan som många av oss är. Varje litet steg som får oss att känna att vi står lite stadigare när det gäller vår identitet som adopterade är guld värt, och det är först i skolvärlden som barn vår identitet inte är lika naturlig som inom hemmets fyra väggar.