Paus eller dumpad, man får kalla det vad man vill, men det känns lika mycket varje gång ändå. Jag trodde jag blivit mer vuxen och att det inte skulle kännas lika mycket, men det gör det. Det gör lika ont, och jag blir lika ledsen. Vi har känt varandra i sex månader nu, och nu tar vi paus från varandra. Inte för att kontakten varit så tät, och ärligt talat det har väl mest varit jag som hört av mig och jag som velat ses. Det är väl i sig inte ett så stort problem, för i många relationer finns det en som är mer driven än den andra tänker jag.

Har jag då blivit mer vuxen på något plan? Ja det måste jag nog säga. Den här gången handlar det lite mindre om egenvärde. jag tänker inte lika mycket på att det skulle vara något fel på mig och att jag är värd detta, snarare undrar jag vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda. Förmodligen inte så mycket, det blev som det blev. Jag är stolt över att jag i alla fall vågade vara rak och ärlig med vad jag kände i alla fall nu på slutet, det har nog aldrig hänt. I mina relationer har jag oftast suddat ut mig själv och i vissa relationer är det som om jag aldrig funnits. Det kan jag ta med mig, vara lite rak och ärlig tidigare. Här kändes det i och för sig som om det var helt rätt läge nu.

Jag vet att avslut och separationer är tufft för många, men jag vet att det är väldigt tufft för oss som är adopterade. Det är så många andra saker som kommer in när vi gör slut eller separerar. En del av oss får ren panik, andras egenvärde sjunker till noll, för en del så känns det som om de ramlar utför ett stup, eller att benen slås undan så man aldrig kan resa sig igen.
Ja, men så känner många säger ni. Ja, det vet jag. I vårt fall så tror jag att det vi känner är känslor som grundar sig på att vi ryckts upp från våra rötter. Det är en speciell process vi gått igenom. även om jag är väldigt tacksam att jag fick en chans att leva vidare. Jag tror att känslorna i en sån här situation blir starkare för oss då vi känner oss väldigt bortvalda och övergivna. Det är här jag tror den rotlösa känslan kommer in, att vi inte har så mycket att falla tillbaka på i alla fall inte från det tidigaste stadiet i livet. Jag vet att många av oss har svårt att knyta an och att skapa tillit i relationer. Det är kanske därför som man kanske inte alltid kommer helt innan för skalet på oss, och i mitt fall vet jag att det dröjer ett bra tag innan jag släpper in till mitt rätta jag.

Jag känner inte att det här är slutet, han och jag kommer säkert höras en dag. Han kommer att ha gått vidare och hittat något nytt, och jag kommer undra vad som hände. Det är så det brukar vara. Jag däremot, jag kommer inte tänka att det är något fel på mig.