6 juni 1994 Sveriges nationaldag en bra dag att dö på, och första dagen på sommarlovet. Ja du har rätt, samma dag det året började även fotbolls-VM borta i USA. Starten på en härlig fotbollssommar som ger mig gåshud bara jag tänker på den, en fotbollssommar min farfar aldrig fick uppleva. Jag har tidigare skrivit att min farfar är värd ett eget inlägg, och här kommer det.

Kvällen den 5 juni 1994 hade pappa och jag varit hos farfar som vanligt för pappa skulle sköta om farfars ärenden inne i stan under veckan, det här var en söndag. Allt var sig likt och farfar var glad fotbolls-VM skulle ju dra igång imorgon. Ett VM farfar aldrig kom att se. På morgonen den 6 juni vaknade jag av att telefonen ringde, och det var väldigt tidigt. Lite sur blev jag allt, första dagen på sommarlovet vill man ju sova ut. Jag var 15 år och gick i högstadiet. Farfar var död…Han hade dött av en hjärnblödning med telefonen i handen, förmodligen under natten eller på morgonsidan. Jag minns inte riktigt alla detaljer där hemma men jag blev såklart väldigt ledsen. Det slutade även med att jag fick följa med pappa hem till farfar, antagligen skulle mamma till jobbet. Det var första gången som jag såg en död människa, men det var mitt eget val pappa frågade om jag ville se. Att se farfar kall och orörlig var otäckt och jag kan fortfarande se hur han ser ut framför mig.

Under högstadietiden så blev jag mer och mer intresserad av de samhällsvetenskapliga ämnena eftersom de blev mer specifika då. Det var här farfar kom att betyda något annat än att bara vara farfar. Farfar och jag tittade på dokumentärer när jag följde med pappa hem till honom för att pappa skulle fixa med något. Jag fick helt plötsligt chansen att ställa frågor om till exempel andra världskriget till någon som faktiskt kunde förklara och som hade varit med på riktigt. Farfar hade bra och spännande böcker, och framför allt hade han många böcker. Jag älskar böcker och har gjort det ända sedan jag var väldigt liten, så där fann jag även en själsfrände i läsandet.

Farfar var som sagt böcker, sport, dokumentärer och P1, farfar var knegaren som hade hade kunskap. Det är något jag alltid sett upp till, och det gjorde att jag fann hopp i att kunna hålla mig till de ämnen som intresserade mig. Det gjorde bland annat att jag vågade göra klassresan och utbilda mig. Jag har inte gjort som alla andra mina kusiner, jag har inte valt de traditionella utbildningarna. Som student fick jag många frågor om det verkligen fanns framtid och jobb inom mitt område. Jag tror de flesta numera är överens om att det finns både en framtid och jobb inom mångfaldsområdet, det gäller bara att hitta rätt väg och slå in på den.

Ända sedan jag flyttade ner till Malmö så har jag varit sorgsen över att farfar dog och inte fick uppleva vad det blev av mig och vad jag utbildade mig till. Jag tror han hade uppskattat och förstått det på ett sätt som inte så många i varken släkten eller familjen kanske gör. Än idag är det viktigt för mig att se vilken vägar det går att ta som inte alla andra tar, farfar var en av den som inspirerade mig att fortsätta på min inslagna väg.