På middag med två gamla vänner i helgen började vi prata om bekantskapskretsen. Jag knyter an till ett gammalt inlägg jag skrev förra sommaren, Here we go again…. Det var då jag valde att verkligen börja stå upp för mig själv och för mångfaldssamhället bland vänner och bekanta i sociala sammanhang.

Vi kom att prata om två andra vänner som helt klart har sina sympatier långt ut till höger bland de främlingsfientliga. Det blev klart och tydligt under den där kvällen förra sommaren var de stod politiskt, och stundtals blev diskussionen väldigt hätsk. Jag och en av vännerna reste oss upp och gick hemåt den gången, men båda två av olika anledningar. Han, för att han tyckte att diskussionen inte gick framåt, jag för att jag kände mig personligt påhoppad och berörd på grund av mitt ursprung och vad jag upplevt genom åren.

Han har sagt det tidigare, men nu säger han det igen. Han oroar sig för hur han uppfattades i det läget. Att det kunde uppfattas som att han tog ställning fast så inte var fallet. Jag försöker förklara att bilden som middagssällskapet har av honom inte har förändrats, utan de ser honom som en schysst kille som de fortfarande vill umgås med. Det är mig de inte klarar av, och det är ömsesidigt. Jag uttryckte vad jag tyckte och tänkte efter den här kvällen, om hur jag ser på allas lika värde oavsett var de kommer ifrån. Jag fick frågan av värdinnan om jag menade att de två som stod för fientliga åsikter var rasister. Jag svarade ja, sen var kontakten bruten. Nej säger nog någon nu, man måste väl få vara lite kritisk. Är det inte typiskt svenskt att man inte ska få säga någonting i det här landet? Nja, inte om det går ut på att se vissa människor som lägre stående, och inte anse att de har samma värde som du som är vit.

Vännen som var med på middagen här för lite sen, och även i somras, menar att en av de fientligt inställda är en frisk fläkt. Jag blir ledsen och bedrövad för i min värld handlar det inte om en frisk fläkt som piggar upp, utan om hur människor är öppnare med sina fördomar utan att tänka på vem som är mottagaren och hur man värderar honom eller henne.

Ett par av mina vänner är väldigt uppskattade för att de anses vara diplomatiska, det vill säga inte så ofta tar ställning. En av dem är vännen som jag skriver om här ovan, jag antar att han är rädd att omgivningen ska försvinna och att han inte får vara med. Ibland vill jag vara som dem, bara flyta med och vara omtyckt av alla. Jag vet att det aldrig kommer att bli så, mina värderingar är en så stor del av mig själv, och kanske blir det så när man bygger upp en identitet från ingenting. Jag har flutit med och hållit käften bara för att passa in, men jag orkar inte mer. Jag räknar aldrig med att min omgivning ska ta ställning för mig eller någon annan utsatt grupp, men jag har lovat mig själv att i alla fall jag ska göra vad jag kan.