Månad: mars 2018

Känslor, 40-talister & generation x

av Linda

Det finns de som inte vet hur man pratar om sitt inre, eller som är i kontakt med sina känslor. Oftast handlar det kanske inte bara om att man inte vill, utan mer om att man inte vet hur man ska göra eller om det är ok. Efter att jag jobbat med mig själv under så många år så har jag förstått att det bottnar i så många olika saker, ett lands kultur och vilken generationstillhörighet man har, och såklart mycket mycket mer.

I hela mitt liv ända sen jag var liten har jag lärt mig att stänga inne vad jag känner och tänker innerst inne. Som jag tidigare tagit upp så har jag alltid skrivit om det, det blev min ventil att överhuvudtaget försöka få en bild och kunna förstå det som händer inombords. När jag under promenaden häromdagen lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat från förra året så sa han att skrivandet förmodligen fick honom att överleva, samma sak gäller för mig.

Var kommer då detta ifrån, det här med att stänga in sina tankar och känslor? Jag tror man får se det hela i ett större perspektiv, som en annan generation, en annan tid och ett annat land. Mina föräldrar växte upp under efterkrigstiden då det inte var särskilt gott ställt i landet, även om det gick på högvarv i jämfört med övriga Europa. Pappa som berättar hur han tidigt fick börja jobba för att kunna hjälpa farmor. Mamma som också kom ut i arbetslivet efter bara sju år i folkskola, van att också tidigt börja jobba och ta ansvar. Idag hade vi inte ens tänkt tanken att så unga personer skulle hjälpa till och bidra till familjen. När jag frågar pappa hur det kändes och hur han såg på sin situation så säger han att det inte fanns något val. Det var bara att gneta på och göra det som behövdes göras. Det fanns varken tid eller ens möjlighet till reflektion eller känslor. Det är under alla de här samtalen som vi har nu, efter alla mina år när jag arbetat med mig själv, som jag börjar förstå mina föräldrar. Förstå att vi har olika förutsättningar att prata om vårt inre och våra känslor. I deras liv och i den tid de växte upp så fanns det väldigt lite plats för just det, det praktiska tog överhanden. I det land vi lever i nu så är det fortfarande mest viktigt att vara så arbetsam som möjligt, att visa sig svag eller att öppna sig om hur man mår innerst inne är fortfarande inte helt ok. Ja jag är medveten om att det är lite bättre, annars hade jag nog inte suttit och skrivit det här inlägget istället hade det hamnat i en av mina böcker och så småningom i bokhyllan.

Mina föräldrar har fått vänja sig vid att jag kommunicerar och uttrycker mig långt mer än de flesta människor, men det gick. Idag är mina föräldrar mina största fans när det gäller mitt skrivande, och vi pratar om sådant jag gått och funderat på genom livet. Det hade jag aldrig kunnat drömma om, men det känns som högsta vinsten på lotteri. Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag skulle skriva och dela med mig av mitt inre, och få så många följare på min resa. Det känns också som högsta vinsten på lotteri.
Till alla er som går runt och stänger inne det ni känner, hitta ert sätt att kommunicera vare sig det är tal, skrift eller andra uttryck. Börja kommunicera med er själva så lättar ni i alla fall något på trycket.

Tryggare kan ingen vara

av Linda

På jobbet har jag nyligen pratat med en kollega och vän om det här, var människor väljer att sätta sina barn i skolan. För en tid sedan, jag tror till och med att vi pratar om ett par år, så frågade jag en vän till mig om de hade fått plats på förskolan för sin äldsta. Ja det hade de, och han svarade ”som tur var på rätt sida”. Jag frågade, vad menar du med på rätt sida?  Ja du vet väl var gränsen går för oss, svarade han. Till saken hör att min vän bor på höger sidan om en stor gata som så småningom leder ut från stan. Till vänster ligger stadsdelar som genom tiderna lidit av ett utanförskap.

Vi fortsätter samtalet och jag frågar min vän varför det skulle vara rätt sida. Vännen bli väldigt upprörd och nästan spottar från frågan om jag verkligen skulle sätta mina barn i en skola bland såna. Med såna kryper det såklart fram att det är barn med rötter i vissa länder som vi pratar om, och barn med en viss religion. Vännen undrar också om jag verkligen hade satt mina barn i skolor på den vänstra sidan av den stora vägen om jag hade haft några. Jag svarar att det hade jag för att jag hade inte velat att de skulle utsättas för samma sak som jag själv.

Vännen är inte inte ensam om att göra såhär, och jag står för att jag anser att val som detta istället ökar utanförskapet i samhället. Jag vet inte hur många gånger jag får veta att jag inte förstår för att jag inte har några egna barn. Jag vet inte hur många gånger vänner, bekanta och kollegor förklarar att man alltid vill ge sina barn så mycket trygghet som man kan, så därför lämnar man stan för bland annat de västra delarna eller kranskommunerna som exempel. Man vill ha lugn, ro och trygghet, en trygghet som bara en svensk vit omgivning kan ge. För till syvende och sista är det ju det man vill göra, man vill skydda sina barn från mångfalden som är ett faktum i samhället, men som man inte kan skydda dem emot hur länge som helst.

Det här gör ont. Det här får mig att känna utanförskapet, eller mellanförskapet, eller kalla det vad ni vill, på samma sätt som när jag var barn. Men varför tar du åt dig tänker nog flera av er? Därför att jag kommer aldrig att förstå vilken svensk vit trygghet som man vill ge sina barn. Det som många förknippar med den här tryggheten, är något som jag ville fly från.  Det fanns ingen trygghet i att inte vara vit men att bo i en vit omgivning, och från tio års ålder ständigt retad och påhoppad för att jag inte såg ut som alla andra

Nej jag kommer kanske aldrig att förstå eftersom jag inte har några egna barn. Jag förstår däremot så mycket, att det inte finns särskilt mycket trygghet i att vara svartskalle, neger, eller turk på burk, i områden och orter som fortfarande 2018 liknar den ort där jag växte upp. Med rädsla för varandra kommer vi inte särskilt långt, med möten kommer vi att komma längre.

Exotisk eller svartskalle

av Linda

Jag har tidigare skrivit en hel del om utanförskapet som man kan känna om man är adopterad, men det gäller inte för alla. Många hävdar att de har inte upplevt något särskilt utanförskap när man pratar med dem, men efter ett tag så kommer det fram att de flesta i alla fall någon gång har stött på det i olika grad.
Jag har precis tagit upp kontakten med en vän som jag lärde känna för 17 år sedan, och vi är adopterade båda två. De länder som vi kommer ifrån ligger grannar med varann.

Vi sågs för ett tag sedan och började prata om vår upplevelse av utanförskap. Vi har som sagt känt varandra i många år men det är första gången som vi berör adoption och utanförskap på det här sättet. För min del för att jag inte nosat på den delen av mig förrän jag fyllde 30, och omfamnade den först när jag fyllde 35.
Vi pratar om barndomen då min väns upplevelse inte alls är så negativ som min. Hon kan inte riktigt känna igen sig i samma utanförskap som jag. För omgivningen var hon exotisk, och visst fick det henne att känna sig speciell, men inte på det negativa viset.
För min del har jag varit allt från turk på burk, neger, svartskalle, blatte, you name it. Inget av det var särskilt positivt som ni kanske förstår.
Tänk så lite som behövs för att ett barn från en annan kultur och härkomst ska kunna kännas sig tillfreds och stolt. Nu säger jag inte att livet varit helt oproblematiskt för någon av oss men det är intressant att belysa det här. Det är inte så konstigt att jag känner att jag har något gemensamt med de som har en annan bakgrund, vare sig de är födda här, eller kom hit som små. Det delar vi inte riktigt min vän och jag. Medan jag rör mig över kontinenter, länder, folkslag när jag möter människor, så är hon mest i en svensk omgivning.

Vi konstaterar att vi tagit olika vägar när det gäller att förhålla oss till vår adoption. Hon står närmare ursprungslandet än jag och har till och med varit tillbaka dit. Det har inte jag. Jag har rest mycket på egen hand, bott utomlands och passat in på de flesta ställen där jag satt ner min fot. Jag känner mig inte så knuten till ett land, även om jag såklart kulturellt på insidan är svensk men med sydländska manér. Inget är rätt eller fel men tänk så olika man kan känna genom livet beroende på vad vi möts av för attityd som riktigt små.