Jag vill att alla ska må bra, det har alltid skapat problem för mig. Det lilla barnet inom mig tror alltid att det är hennes fel om hennes omgivning inte mår bra. Hon tar alltid på sig skulden även om det inte är hennes fel. Jag förstår att känslan av att ha blivit bortvald tidigt i livet spelar roll för vad jag känner men det är så mycket mer. Känslor från andra relationer gör sig påminda, och känslor från när jag var barn kommer upp till ytan. Det är definitivt lättare nu, nu när jag börjar förstå var känslorna kommer ifrån.

Ända sedan jag var liten har mitt motto varit att få folk att må bra. Att vara snäll, foglig och göra som man ska, det var och är min devis. Allt skulle göras på rätt sätt, och det var nog där som presteraren och kontrolleraren föddes hos mig. Jag ville sällan vara till besvär, och har under många år vänt ut och in på mig själv för att vara min omgivning till lags. Det var väl mitt sätt att överleva, mitt sätt att ta plats. Med ett syskon som hade ett hett humör, och var väldigt aktiv, blev jag den som inte ställde till besvär eller gjorde så mycket väsen av mig. Förmodligen handlade det om någon bokstavskombination men på den tiden brydde sig ingen om sånt, och det fanns inte särskilt mycket hjälp för mina föräldrar att få. Jag ville varken synas eller höras, men framför allt ville jag inte vara stökig och bråkig jag också. Där någonstans började jag nog sluta tala om hur jag kände mig eller vad jag ville.

I vuxen livet har jag i många relationer nästan alltid inte varit ärlig med vad jag vill och hur jag känner det, av rädsla för att inte bli omtyckt eller göra så att någon inte mår bra. I en del relationer har jag suddat ut mig själv så till den milda grad att jag nästan inte funnits. Jag har hittat verktyg för att göra det bättre och inse mitt eget värde, men ett steg i taget.

Att adoptera, så heter tidningen som Adoptionscentrum ger ut. Ja, jag är medveten om hur turbulent det är kring adoptioner just nu, men det är inte just det som det här inlägget kommer handla om.

Ända sedan jag var liten så har jag bläddrat/läst i den tidningen och mina föräldrar är fortfarande medlemmar i Adoptionscentrum och får den hem i brevlådan. Nu som vuxen sitter jag också och tittar i den när jag är hemma hos dem. Ibland har de med den när de hälsar på, om det är något särskilt som de tycker jag ska läsa just i det numret.

Varför har tidningen varit så speciell för mig då? Under den här resan så slår det mig att det är det enda stället där jag kunnat hitta bilder och artiklar för någon som är i samma situation som jag. Barnen och människorna på bilderna såg ut som mig, och de vuxna på bilderna såg ut som mina föräldrar. I den här tidningen hade alla det som jag, i alla fall när det gällde familjesituationen. Jag tror tidningen gav mig någon slags trygghet och i alla fall någon sorts förankring i att jag är adopterad.

Jag är väl medveten om att ett sådant här inlägg står sig rätt slätt just nu eftersom många av oss som är adopterade är upprörda, arga och kräver rätt till utredning av adoptioner. I samband med mitt jobb så har jag funderat över just det här. Dagligen möter jag folk med dokument, väldigt lite dokument eller inga dokument. En hel del vet inte särskilt mycket om sitt ursprung, utan varför de är i Sverige är för att skapa sig en framtid och ett drägligt liv. Jag har blivit ödmjuk inför min egen identitet och min egen trygghet. Jag säger inte att man inte ska kräva sin rätt, men frågan är om adoptioner, likt min egen, som skedde för snart fyrtio år sedan kan utredas så vi kan få några tillfredsställande svar. Tyvärr så tror jag det är svårt generellt att lyckas.

Det är egentligen inte hela sanningen att jag inte vet när allt började, eller i alla fall när jag på allvar förstod att jag behövde börja jobba med min identitet som adopterad. Det var 2011, och minnena är fortfarande lika starka.

Lördag kväll jag ska ut på krogen, jag har på känn att något inte står rätt till i kroppen och jag bestämmer mig för att göra ett graviditetstest. Jag står där med stickan i handen och stirrar på den, den visar +. Stickan är rätt gammal, den har legat i lådan länge, och datumet har gått ut. Jag är rädd, vad fan ska jag göra nu? Jag ringer min vän som är hemma och byter om, säger åt honom och skynda sig jag måste prata om en sak. När han kommer så säger han att det bästa är väl att skaffa en ny sticka, så jag vet. Sagt och gjort jag går iväg och köper en ny. Gör om testet, stickan visar 5 +. Jag har alltså varit gravid i mer än fem veckor, och det jag hade på känn stämde. Det var inte dålig fisksoppa som gjorde att jag spydde för någon månad sedan på jobbet.

Jag får panik, samtidigt som jag inte får panik. Jag halsar i mig min drink, för ut på krogen ska jag. Jag vet redan vad jag ska göra, jag visste det direkt när jag såg resultatet från den första stickan. Jag kan inte ta hand om ett barn i den situationen jag är i nu. Jag vill vara fri och bygga upp mitt liv, inte bli mamma. Jag vet redan där och då vem som är pappan, och honom vill jag inte fortsätta ha i mitt liv. Vi har redan gått skilda vägar. Kvällen det hände så räddade han mig ur en tuff situation, det var lugnt och tryggt.

Det är inte de enda tankarna i huvudet den här kvällen och tiden framöver. Hur ska jag kunna välja bort det här barnet, jag som själv fick fortsätta leva för att mina föräldrar inte kunde få egna barn? Hur ska jag kunna välja bort det här barnet när många vänner kämpar febrilt för att bli föräldrar och skaffa familj?
Jag känner inombords att min grund att stå på inte är helt komplett, det är något som saknas. Jag är ännu inte trygg i att jag har ett annat ursprung eller är adopterad, och jag har inte jobbat med mig själv på det sättet, hur ska jag då kunna bli förälder? Det här är viktiga bitar för mig när det gäller mitt beslut. Jag gillar barn, jag gillar nog barn mer än de flesta som kanske har egna barn, men det har aldrig varit min högsta dröm. Jag tror inte heller att mitt liv blir mer komplett om jag blir förälder, jag måste bli komplett själv först. Min resa tog fart just efter den kvällen när det stod 5 + på stickan, det är hela sanningen.

Den lilla krabaten är numera min vän. När jag såg henne första gången tyckte jag hon var ful, tyckte det var konstigt att hon var ledsen. Jag är så van vid att jag som bebis var glad, på nästan alla bilder är jag glad, eller ser i alla fall tillfreds ut.

Den första bilden på mig ser jag först när pappa tar fram alla mina papper och handlingar som handlar om adoptionen. Det är när jag är hemma hos mina föräldrar och firar min 30-årsdag. Den bilden skickades till mina föräldrar och lite info om mig, sen valde de mig. Mamma brukar säga att de bestämde sig direkt. När jag ser bilden undrar jag i mitt stilla sinne hur de kunde göra det. Den lilla krabaten på bilden är mest skinn och ben, inte alls söt. Den är ledsen, och ser ut och skrika. Vill man ha en sån bebis?

Jag blir ledsen och lite nedstämd att det syns att jag inte är i så bra skick, jag har inte sett mig själv sådär förut. Ingen som har hållit bilden hemlig på något sätt, jag har bara inte velat titta på dessa handlingar, dokument eller bilder. Tankarna snurrar och jag får säga till mig själv att skärpa mig. Det där är ju också jag, fast jag i ett annat land. Jag inser att den lilla krabaten behöver bli en del av mig.

Sagt och gjort tog jag en kopia på bilden, klippte ut i lagom format, vek ihop och lade i ett fack i min plånbok. Jag vet att jag tog fram den då och då, rätt så ofta för att vänja mig. Jag bar med mig den lilla krabaten var jag än gick, och hon ligger kvar i facket än idag… eller vänta nu JAG ligger kvar i facket än idag.