Så var det det där med egenvärde igen, även om jag nu som vuxen faktiskt uppskattar när någon vill ge mig något. Som liten var det annorlunda.

När jag var liten och växte upp så skulle man alltid går runt till grannarna och sälja grejer, antingen var det till lagen man spelade i, eller så var det till klassen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag var ute och sålde den här gången, men jag tog det vanliga varvet runt grannarna. Det bodde ett ungerskt äldre par i slutet av den andra vägen som låg parallellt med våran. Jag kom dit sålde vad jag skulle sen gav tanten mig en extra femkrona så jag skulle kunna köpa något i affären.

Jag blev helt förstörd, jag kunde inte fortsätta min runda allt kändes helt fel. Inte kunde väl jag få extra pengar. Jag ville absolut inte ha femman, och jag ville absolut inte köpa något till mig själv. Jag vet att jag tänkte att jag inte var värd det, trots att jag var så liten.

Jag tog mig hem till mamma och bröt ihop, Mamma sa, hon ville bara ge dig den för att vara snäll och hon tyckte du skulle ha den. Det är ingen fara, du får använda den och köpa vad du vill. Jag vet att jag lät femman ligga, och mest av allt ville jag bara gå tillbaka till tanten och lämna tillbaka pengen. Så fortsatte det upp i åren även som vuxen när någon ville ge mig något, jag tyckte inte jag var värd det.

Sakta men säkert gick det upp för mig att min omgivning faktiskt uppskattade mig och ville ge mig något då och då, och idag tar jag emot saker och är tillfreds utan att känna paniken som jag gjorde som liten. Häromdagen blev jag bjuden på just en femma när jag handlade på 7-eleven och den här gången tog jag tacksamt emot den.