Jag tänker att det nog inte är så stor skillnad mellan mig och andra adopterade som skriver om sina inre resor och vart de är på väg i livet. Eller i alla fall så har jag tänkt så tills nu. Det finns inget rätt och fel, men jag har funderat på hur mina reflektioner skiljer sig från andra.

Först och främst så fokuserar jag inte bara på rötter och ursprung (mitt), men det är klart jag också har kommit fram till att jag inte kommer att bli hel om jag inte åker tillbaka till Indien. Jag bara måste ta landet till mig i framtiden eftersom det är mitt ursprungsland. För mig tar det inte stopp där, att jag är ”färdig” efter det. Jag går ständigt runt och reflekterar över identitet, mångfald, utanförskap, rasism och främlingsfientlighet. Jag försöker sätta saker i sitt sammanhang och i de allra flesta fall kan jag även knyta dessa saker till mig själv personligen. En kollega till mig bekräftade detta häromdagen och tyckte min vinkling mot rasism var lite annorlunda att läsa om på ett positivt sätt.

Med mitt skrivande försöker jag nå fler än bara vi som är adopterade. Jag vet att det finns många beröringspunkter med de som är födda här, eller som kom hit när de var små. De som har en annan härkomst och en annan kultur i bagaget. Mångfaldsperspektivet är oerhört viktigt för mig.

Jag kan visst det bli avundsjuk på de som hittat vad de letar efter, eller är nöjda när de gjort sina återresor. Däremot så tror jag inte att det är så jag funkar, jag funkar inte så på särskilt många plan. Är man en driftig vädur är det svårt att stå still, och svårt att hålla tillbaka. Jag kommer även vidare i livet plocka in många olika delar som är min identitet förutom att vara adopterad, jag hoppas det gör att min resa inte tar slut på länge.