Den lilla krabaten är numera min vän. När jag såg henne första gången tyckte jag hon var ful, tyckte det var konstigt att hon var ledsen. Jag är så van vid att jag som bebis var glad, på nästan alla bilder är jag glad, eller ser i alla fall tillfreds ut.

Den första bilden på mig ser jag först när pappa tar fram alla mina papper och handlingar som handlar om adoptionen. Det är när jag är hemma hos mina föräldrar och firar min 30-årsdag. Den bilden skickades till mina föräldrar och lite info om mig, sen valde de mig. Mamma brukar säga att de bestämde sig direkt. När jag ser bilden undrar jag i mitt stilla sinne hur de kunde göra det. Den lilla krabaten på bilden är mest skinn och ben, inte alls söt. Den är ledsen, och ser ut och skrika. Vill man ha en sån bebis?

Jag blir ledsen och lite nedstämd att det syns att jag inte är i så bra skick, jag har inte sett mig själv sådär förut. Ingen som har hållit bilden hemlig på något sätt, jag har bara inte velat titta på dessa handlingar, dokument eller bilder. Tankarna snurrar och jag får säga till mig själv att skärpa mig. Det där är ju också jag, fast jag i ett annat land. Jag inser att den lilla krabaten behöver bli en del av mig.

Sagt och gjort tog jag en kopia på bilden, klippte ut i lagom format, vek ihop och lade i ett fack i min plånbok. Jag vet att jag tog fram den då och då, rätt så ofta för att vänja mig. Jag bar med mig den lilla krabaten var jag än gick, och hon ligger kvar i facket än idag… eller vänta nu JAG ligger kvar i facket än idag.