Att adoptera, så heter tidningen som Adoptionscentrum ger ut. Ja, jag är medveten om hur turbulent det är kring adoptioner just nu, men det är inte just det som det här inlägget kommer handla om.

Ända sedan jag var liten så har jag bläddrat/läst i den tidningen och mina föräldrar är fortfarande medlemmar i Adoptionscentrum och får den hem i brevlådan. Nu som vuxen sitter jag också och tittar i den när jag är hemma hos dem. Ibland har de med den när de hälsar på, om det är något särskilt som de tycker jag ska läsa just i det numret.

Varför har tidningen varit så speciell för mig då? Under den här resan så slår det mig att det är det enda stället där jag kunnat hitta bilder och artiklar för någon som är i samma situation som jag. Barnen och människorna på bilderna såg ut som mig, och de vuxna på bilderna såg ut som mina föräldrar. I den här tidningen hade alla det som jag, i alla fall när det gällde familjesituationen. Jag tror tidningen gav mig någon slags trygghet och i alla fall någon sorts förankring i att jag är adopterad.

Jag är väl medveten om att ett sådant här inlägg står sig rätt slätt just nu eftersom många av oss som är adopterade är upprörda, arga och kräver rätt till utredning av adoptioner. I samband med mitt jobb så har jag funderat över just det här. Dagligen möter jag folk med dokument, väldigt lite dokument eller inga dokument. En hel del vet inte särskilt mycket om sitt ursprung, utan varför de är i Sverige är för att skapa sig en framtid och ett drägligt liv. Jag har blivit ödmjuk inför min egen identitet och min egen trygghet. Jag säger inte att man inte ska kräva sin rätt, men frågan är om adoptioner, likt min egen, som skedde för snart fyrtio år sedan kan utredas så vi kan få några tillfredsställande svar. Tyvärr så tror jag det är svårt generellt att lyckas.