Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.

Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…

Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.

Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.