Jag vill att alla ska må bra, det har alltid skapat problem för mig. Det lilla barnet inom mig tror alltid att det är hennes fel om hennes omgivning inte mår bra. Hon tar alltid på sig skulden även om det inte är hennes fel. Jag förstår att känslan av att ha blivit bortvald tidigt i livet spelar roll för vad jag känner men det är så mycket mer. Känslor från andra relationer gör sig påminda, och känslor från när jag var barn kommer upp till ytan. Det är definitivt lättare nu, nu när jag börjar förstå var känslorna kommer ifrån.

Ända sedan jag var liten har mitt motto varit att få folk att må bra. Att vara snäll, foglig och göra som man ska, det var och är min devis. Allt skulle göras på rätt sätt, och det var nog där som presteraren och kontrolleraren föddes hos mig. Jag ville sällan vara till besvär, och har under många år vänt ut och in på mig själv för att vara min omgivning till lags. Det var väl mitt sätt att överleva, mitt sätt att ta plats. Med ett syskon som hade ett hett humör, och var väldigt aktiv, blev jag den som inte ställde till besvär eller gjorde så mycket väsen av mig. Förmodligen handlade det om någon bokstavskombination men på den tiden brydde sig ingen om sånt, och det fanns inte särskilt mycket hjälp för mina föräldrar att få. Jag ville varken synas eller höras, men framför allt ville jag inte vara stökig och bråkig jag också. Där någonstans började jag nog sluta tala om hur jag kände mig eller vad jag ville.

I vuxen livet har jag i många relationer nästan alltid inte varit ärlig med vad jag vill och hur jag känner det, av rädsla för att inte bli omtyckt eller göra så att någon inte mår bra. I en del relationer har jag suddat ut mig själv så till den milda grad att jag nästan inte funnits. Jag har hittat verktyg för att göra det bättre och inse mitt eget värde, men ett steg i taget.