Jag vill egentligen inte skriva om mina känslor i realtid för det är så ovant för mig. Normalt sett så går jag runt och grubblar, analyserar och reflekterar, innan jag sätter mig och skriver om det som känns jobbigt. Det här är kanske min utmaning…

Igår kom en chattbubbla på messenger med en inbjudan till kusinträff. Det är lite av en tradition varje år. Trevlig och kul idé, men det bubblade upp känslor som jag inte riktigt var beredd på. Jag började genast fundera, hur känner jag egentligen? Vill jag åka?

Vad grundar sig då min känsla i? Jo, jag brottas inte bara med ett utanförskap när det gäller mig själv, jag brottas också med känslor av ett utanförskap som gäller hela min familj. Varför? Jag vet faktiskt inte… Ni släktingar som kanske läser det här tänker förmodligen, men så är det väl inte, de är väl också med. Ja jo det har vi varit, för det mesta, men i vår familj har nog ingen egentligen känt att vi på riktigt hört till.

Det har varit två ledsna kvällar, och jag försöker förstå vad det är som pågår inombords. Jag känner mig otillräcklig i jämförelse med alla andra, jag har inget fint hus eller någon fin familj att visa upp eller prata om. Det enda jag har är mitt liv här, och det brukar inte vara särskilt mycket att komma med. Pratar man om Malmö så kommer det alltid upp att ingen vågar åka hit, hur kan man våga bo här, och hur extremt farligt det är att sätta sin fot i den här stan. Som jag tidigare sagt, staden gav mig en plats, vilket jag inte känt någon annanstans. Tyvärr är det något som få människor kan förstå. Under ett flertal år efter jag flyttat till Malmö så valde jag konstant bort släktträffar, för jag inte pallade med att alltid bli kritiserad över mitt val av bostadsort.

Men det är inte bara det… Det finns en rädsla i att tacka ja och i att åka, jag kommer att behöva möta mig själv som liten. Jag kommer att behöva ta mitt lilla jag i handen och hjälpa henne, vara den vuxna vid hennes sida. Bilderna i huvudet försvinner inte från när jag är liten. Jag står vid balkongdörren och näsan räcker inte mer än över karmen så jag kan titta ut. Jag kan inte räkna alla gånger farmor och farfar var och hälsade på rakt över gatan hos min faster och farbror, jag förstod aldrig varför de aldrig kom till oss. Så var det med de flesta, jag såg dem genom fönsterrutan på andra sidan gatan. Såklart var vi också med ibland, men ibland så jobbade pappa och då stannade vi kanske hemma istället. På pappas sida har det alltid funnits en sammanhållning där vi inte riktigt varit med, upplever jag. Jag upplever också att det finns en rangordning av popularitet, och det är den man går efter.

Ytterligare en ovanlig känsla dyker upp under gårdagen, jag känner att jag inte orkar bära runt på den här känslan själv. Jag öppnar upp mig och delar den med min familj, och vi börjar prata om det som har hänt. Vi alla känner samma sak, men jag känner att det är första gången vi är helt ärliga med det. Jag tror vi alla har gått runt och burit på den här känslan på vår egen kammare utan att dela den med någon annan.

Hade det varit idag så hade vår familjebildning inte alls varit särskild konstig. Barn på olika sätt med olika föräldrar kors och tvärs, i härliga blandningar. På vår tid var den det, i den lilla orten på landet. Biologin fanns inte där för någon av oss, och jag som kom från ett land väldigt långt borta med ett helt annat utseende.
Något positivt som jag tror det här kan föra med sig är i alla fall att vi i vår lilla familj börjar prata om hur det var, och läka våra sår tillsammans. Då kommer vi bli starkare, men som vanligt ett steg i taget.