Jag har funderat ett tag på om jag ska skriva något om den här lappen, eller om jag ska låta bli. Personen som fick den är också adopterad, och den dök upp förra veckan i en av grupperna på Facebook som jag är med i. Att låta bli är som att säga att den inte finns, att skriva en rad om den säger en hel del om den verklighet jag och andra adopterade möter i vårt mellanförskap. Personerna som författar dessa lappar ser inte att vi befinner oss i ett mellanförskap, de vill helt klart ställa oss utanför.

Idag blir jag inte livrädd som jag blev när jag var liten och yngre, idag blir jag mer nedstämd och ledsen att samma sak upprepar sig som då. Det är som ett eko från förr.
Jag önskar jag kunde säga att lappen är den sista jag ser av det här slaget, men tyvärr så finns det väl inte mycket som tyder på att klimatet i samhället är på väg att bli mer inkluderande just nu, snarare tvärtom.

Jag kommer fortsätta göra min röst hörd, för är det något som den här lappen visar, så är det att alla som kan måste stå upp för mångfald och inkludering. Man vet aldrig, nästa gång kan det vara min tur.