Valborg och jag befinner mig i Mellansverige. Det slår mig alltid när jag vänder hem dit jag växte upp att världen känns så långt bort. Här gränsar ingenting till någonting utan man är bara mitt i ingenstans känns det som. Hemma på min gata i stan känns det inte så. Inte bara för att jag är bosatt i Malmö med människor från hela världen runt knuten, utan även för att Kastrup ligger 15 minuter bort från jag kliver utanför dörren. Flygplatsen tar oss ut i världen.

Närheten till flera länder kring Östersjön är inget jag reflekterar dagligen över men nu slår det mig hur nära de faktiskt är när jag är hemma hos mig. Att Danmark ligger nära Skåne, och den påverkan det har på regionen, har alltid varit naturligt där mig. Under Valborg när vi träffar släkten förstår jag att de nordiska grannarna nere i söder inte känns lika bekanta och familjära som för mig.

Varje gång jag är uppåt landet, framför allt i trakterna jag kommer ifrån, så blir jag påmind om att inte anta att alla delar min kontinentala/internationella känsla, långt ifrån. Men säger ni, du är ju långt ifrån kontinenten däruppe. Det stämmer, men med ökat resande och ökad mångfald bland befolkningen, borde även Mellansverige ha kommit en bit på väg.
Jag är väl medveten om att alla här i stan inte heller delar min kontinentala/internationella känsla, och framför allt inte i de små orterna runt omkring Malmö. Därför har jag svårt för de stadsdelar där man vill avskärma sig från resten av samhället, eller de mindre orterna där man inte heller är så intresserad av internationella influenser, utan helst vill ha de på avstånd. Det påminner mig tyvärr alltför mycket om hur det var när jag växte. En miljö som är vit, svensk och trygg. Men vänta lite nu var ska resten av människorna i samhället få plats?