Här är bilder på mig under några av mina resor som jag har gjort. Tidigare när jag satt mig på ett flygplan har axlarna sjunkit ner och jag känt den pirriga känslan i magen, på väg ut i världen någonstans. I fredags när jag lyfte mot London infann sig inte den där känslan. Sedan jag kom hem har jag gått runt och funderat på varför.

För inte så längesedan så tyckte jag att jag bara kunde vara mig själv endast när jag reste. Alla måsten släppte, jag slappnade av, jag kunde helt enkelt vara mig själv så fort jag kom utanför landets gränser. Jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, och framför allt möta människor i andra länder, men… Jag måste erkänna att resandet har varit en slags flykt för mig. Det här tog min moster upp med mig en gång för längesedan, men jag var inte där just då. Jag var inte i det stadiet att jag kunde erkänna det varken för henne eller för mig själv, jag hade inte den insikten. För mig har det varit lite som texten i början av Sällskapsresan 1, ”Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”.

Den insikten har jag nu. Jag slappnar av tillräckligt i min vardag så att luften inte går ur mig helt när jag reser iväg. Jag har kommit en bit på vägen med att bygga upp den identitet som är jag. Jag lyssnar inåt på hur jag vill vara istället för att vara så som omgivningen vill att jag ska vara.

Varje gång jag sätter mig på ett plan i framtiden kommer jag att vara ännu lite tryggare i mig själv, och så småningom kommer jag inte känna av några flyktkänslor alls. Jag är inte i mål ännu, men ett steg i taget.