Det har varit tuffa tider inombords ända sedan Valborg. Jag läser mina dagböcker från förr, men det kommer ingen inspiration till att skriva, det gör bara ont. Det är lätt att gilla den där lilla flickan till vänster på bilden. Hon som alltid var glad, söt och ibland med ett spjuveraktigt leende. Den större flickan på bilden till höger, på väg in i tonåren har jag alltid haft svårare att tycka om. Jag har aldrig tagit henne till mig, kanske för att det var då allting började. Min omgivning hittade fel på mig, mitt utseende, min storlek och min hudfärg. Deras sanning blev min sanning, och en sanning som håller i sig de stunder jag är nere. Det är inte bara jag som sitter här och fantiserar om hur det var, dagböckerna talar sitt tydliga språk.

När jag tänker efter så var hon inte alls konstig, tonåringen. Hon hade sunda uppfattningar och värderingar, hon var ifrågasättande på ett klokt sätt men med en omgivning som inte kunde ge henne någon guidning eller några svar. Hon tänker samma tankar som jag gör nu, men idag som vuxen vågar jag släppa fram dem. Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig i jämförelse med alla andra. Jag kommer aldrig bli någon blond Sofia, Karin, Carola eller Jenny. Jag kommer alltid att vara den svarthåriga Linda, men den lilla spjuvern, den ensamma tonåringen, och den vuxna kvinnan som försöker få ihop sin identitet måste bli ett.