Jag trodde i min enfald att de grupper för adopterade som jag är med i var en fredad zon där främlingsfientlighet, rasism, fördomar och sverigedemokrater inte hade någon särskilt stor plats. Jag vet att det är en utopi. Så klart jag visste det skulle komma, men det är alltid svårt att vara beredd mentalt. Inlägget i en av grupperna handlar från början om förbudet mot heltäckande klädsel som Danmark har infört, mycket snart låter en del tongångar i tråden som hämtade från trådar där SDs anhängare håller till.

Med den utländska bakgrund som de flesta av oss har så är det för mig en stor gåta att man överhuvudtaget kan sympatisera med SD, eller överhuvudtaget vara verksam politiskt för dem. Med deras rötter bland skjortor som är bruna, trots att de numera bytt ut dem till andra färger för att kunna smälta in och bli lite folkliga, så finns det ju ingen logik i att ens befatta sig med dem. Som vanligt när någon politiker från SD blir ifrågasatt så kommer det inga svar, det enda som kommer är motfrågor för att vända bort fokus från dem själva. Det är alltid tunt när SD ska leverera lösningar, eller föra sin politik i diskussioner. Varför? I mina ögon så handlar det fortfarande om en fråga, om invandring. Allt har sin grund i detta trots att SD vill få det att låta som att de värnar om alla andra områden, och ute i stugorna går detta hem. Fy fan! SDs offerkofta är det ännu fler som går på. Jag tänker inte sluta ifrågasätta och stå upp för ett samhälle baserat på mångfald med allas rätt till en plats.

En del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land, som om det vore en tävling. Efter allt jag varit med om gällande mitt ursprung och min hudfärg är det är en tanke som jag ALDRIG kommer förstå…
Har skrivit om detta tidigare bland annat här, Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

Jag har även tidigare skrivit om mina tankar kring SD bland annat här, Here we go again…