Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.