Nu har jag varit uppåt landet, och det blev av att jag åkte på kusinträffen. Det som slår mig mest är hur olika de båda sidorna av min släkt är.

Den här träffen ägnas åt fysik och tävling, och nästan alla kusiner är taggade till tusen. Mitt vuxna jag försöker ha ett fågelperspektiv på det som händer den här dagen och kvällen, om jag får säga det själv så lyckas jag ganska bra.

Jag tänker mycket på hur intressen verkligen skiljer sig åt, och jag påminns igen om att jag inte är den där fysiska personen som vinner den typen av tävlingar. Jag påminns igen om att de intressen som jag har, litteratur, musik, teater, politik, historia med mera, är intressen som jag inte delar med särskilt många. Mina intressen gav mig också ett utanförskap en gång i tiden, och det håller i sig.

Jag rör på mig en del i vuxen ålder, men tävlingsinriktad är jag på ett annat sätt. Min styrka sitter i mitt kreativa tänkande, och i min kunskap. Till skillnad från mina syskon som alltid haft en given plats för att de är väldigt bra på fysiska grejer och sport, är jag den där konstiga som håller på med saker man helst inte pratar om.

Jag tänker, inte så konstigt att jag alltid har känt mig annorlunda. Jag tänker, inte så konstigt att jag tog till flykten till en större stad med fler valmöjligheter.

Den här helgen har jag hållit mitt lilla jag i handen, och hjälpt henne känna att det är ok att vara annorlunda. Jag är inte särskilt lik någon av kusinerna, eller för den delen mina syskon, men så är det inte tävling vem som vinner mest eller vem som lyckas bäst här i livet. Även om kampen till största delen är på skämt, så känns det mer som allvar än som en lek för de flesta. Placeringen i tävlingen blev vad den blev men jag höll mitt lilla jag i handen och sa till henne, du är bra som du är, och du kan så mycket annat.