Månad: augusti 2018

Öresund

av Linda

Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.

Viktigt att skilja på mångfald och adoption?

av Linda

I och med mitt skrivande, och min aktivitet i grupper för adopterade och även för föräldrar som adopterat, märker jag att det verkar viktigt att separera mångfald från adoption. Framför allt så är det många adopterade (fler än jag trott) som provoceras av att koppla ihop den problematik som människor med utländskt ursprung kan uppleva, med den problematik man kan uppleva som adopterad.

För min del har det aldrig var varit en fråga om att separera dessa två, och för mig så har det varit en självklarhet att se mig som en del av mångfaldssamhället. Kanske bottnar det i det jag skriver om, de problem som jag själv har haft genom livet. För min del har adoptionen i sig inte främst varit det problematiska, utan konsekvenserna av att inte se svensk ut även om jag är det.

Det uppstår mycket diskussioner i grupperna när frågan huruvida vi känner oss svenska rakt av kommer upp. Jag identifierar mig som alltid med kokosnöten, vit på insidan och brun på utsidan. Jag är bosatt i Malmö för att här hittade jag min plats oavsett mitt utseende.

Vad har jag saknat?

av Linda

Jag har skrivit väldigt mycket om det som jag tyckte var fel under uppväxten, men jag skriver sällan vad det var jag saknade. Rent materiellt fanns det ingenting, men jag önskade alltid mer av omgivningen. Jag har aldrig tyckt om när livet är statiskt och när det rullar på i samma gamla hjulspår, och det gör det på väldigt små orter. Det gör det såklart även här i storstan för de som inte är så benägna att ta del av det utbud som finns, men här kan man i alla fall välja.

Något annat jag alltid saknat är öppenhet och nyfikenhet mot det som är nytt och annorlunda, istället frodas rädsla och misstankar mot det som inte passar in i den givna normen. Jag har även alltid haft svårt att förstå de som skapar problem där det inte finns några konkreta. Jag antar att de inte är så tillfreds med sitt liv och inte har förmågan att förändra sin egen situation.

Alltid lika beklämd

av Linda

Here we go again… Jag blir lika beklämd varje gång en förälder som adopterat visar främlingsfientlighet, aggressivitet och har gått på den retorik som SD håller sig med. I min värld är der absurt när man adopterat barn från andra sidan jorden att lägga sin röst på SD eller Medborgerlig samling. Har man utlandsfödda barn borde det ligga i dessa föräldrars intresse att motverka det utanförskap som kommer komma om det går riktigt illa i valet. Återigen är jag glad att jag växt upp i ett hem där mitt ursprung alltid varit helt öppet, och där det även funnits en öppenhet gentemot människor från andra länder. Trots att jag är vuxen nu fortsätter dessa två att förespråka allas lika värde oavsett etnicitet. ❤