I och med mitt skrivande, och min aktivitet i grupper för adopterade och även för föräldrar som adopterat, märker jag att det verkar viktigt att separera mångfald från adoption. Framför allt så är det många adopterade (fler än jag trott) som provoceras av att koppla ihop den problematik som människor med utländskt ursprung kan uppleva, med den problematik man kan uppleva som adopterad.

För min del har det aldrig var varit en fråga om att separera dessa två, och för mig så har det varit en självklarhet att se mig som en del av mångfaldssamhället. Kanske bottnar det i det jag skriver om, de problem som jag själv har haft genom livet. För min del har adoptionen i sig inte främst varit det problematiska, utan konsekvenserna av att inte se svensk ut även om jag är det.

Det uppstår mycket diskussioner i grupperna när frågan huruvida vi känner oss svenska rakt av kommer upp. Jag identifierar mig som alltid med kokosnöten, vit på insidan och brun på utsidan. Jag är bosatt i Malmö för att här hittade jag min plats oavsett mitt utseende.