I slutet på 90-talet exakt för 20 år sedan så lämnade jag Nyköping och Nyköpingstrakten för Malmö. Jag lämnade en stad/trakt där jag under hela uppväxten kände av ett kallt klimat med främlingsfientlighet och rasism, det var det som fick mig att ta till ”flykten”. Malmö kom att bli mina drömmars stad precis som titeln på Per Anders Fogelströms bok. Många av er som läser det här undrar säkert hur det kunde bli det, med tanke på hur bilden av Malmö sprids med skjutningar, gängvåld och annat. När jag klev ut på gatan utanför mitt hem för 19 år sedan så var det för första gången som jag kände mig fri, fri att inte behöva känna mig annorlunda än de andra på gatan på grund av min härkomst. Idag är jag, liksom många, bedrövad över hur de bruna krafterna gick framåt om än inte lika mycket som jag befarade. Idag funderar jag också på när/om de blåa kommer sträcka ut handen och ta makten med hjälp av SD.
Jag har alltid haft tydliga åsikter hur jag anser samhället ska vara men inte tidigare tagit steget att engagera mig. I början av förra veckan tog jag beslutet, det är dags nu. Sedan jag vågade möta mig själv i min bakgrund som adopterad, min härkomst, min nationalitet, och alla andra delar som är min identitet, så vågar jag stå upp för mina politiska värderingar mer offentligt. Tidigare har jag alltid velat hålla mig mer neutral och velat anpassa mig. Det går att göra mer än att rösta en gång var fjärde år. För mig så kommer mångfald och allas plats i samhället alltid ligga mig närmast om hjärtat, fler möten mellan människor inte färre, och en fördelningspolitik som kommer alla till gagn. Jag väljer att ta steget för samhället, och för framtiden.