Det skrämmer mig att många av oss som är adopterade har anammat SDs retorik. Det skrämmer mig fortfarande att man tror att det finns någon sorts gräddfil bara för att man är adopterad, och att man inte kommer att råka lika illa ut som alla andra för att ”man är ju svensk”. Hur konstigt låter inte allt detta? Det kommer knappast vara så många som kommer be en visa passet innan de börjar klanka ner på människor med annan bakgrund än svensk. Det sorteras alltså även i våra egna led.

Det skrämmer mig att det i forum och grupper pratas i termer av ”islamiseringen” i samhället, och vad religionen islam har gjort för skada i Sverige och världen. Även den retoriken har letat sig in. Hur tänker man där? Det finns nog en hel del adopterade som från början faktiskt är muslimer. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt, och att vissa utomeuropeiskt adopterade nog tror att de är vita, och har blont hår. Detta trots att vi är många som fortfarande bär sår som vi fått när det klankats ner på vårt utseende och vår hudfärg genom livet.

Vi pratar ofta i grupperna och olika forum om hur vi adopterade inte alltid känner att vi får plats, och nu sorteras det även från vårt håll, där många menar att ”vi är ju i alla fall svenskar”. Vad fan är det för uttryck? Medborgarskapet har ju inte ett a- och b- lag så vitt jag vet.

Jag blir förvånad när jag ser att så få gillar eller kommenterar de inlägg som handlar om mångfald och inkludering i några av de grupper som jag är med i, istället är det mest tyst. Är det för att man inte vågar stå för sin åsikt, eller för att man inte håller med? Jag håller med den som sa att vi borde känna solidaritet med övriga som inte har svensk härkomst. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt även i det fallet, tyst, neutral och diplomatisk, väldigt svenskt.

Jag antar att man är tyst om man alltid har känt att man har hört till. Min egen upplevelse av främlingsfientlighet och rasism kommer alltid vara i min motor. Har man inte upplevt vit makt, Ultima Thule, och nynassar, som jag gjort i min gamla hemstad, kanske det är svårt att hitta den motorn. Det börjar där, med tystnad, en del sortering, anammande av en viss retorik, men fan vet var det slutar.