Månad: oktober 2018

Är det bara då vi har lyckats?

av Linda

Ibland känns det som en tävling. Vem har haft minst problem när det gäller sitt ursprung? Vem har uppfattats som mest svensk? Det finns så många frågor.

Vad jag pratar om? Jag pratar om inlägg och diskussioner i olika grupper och forum som jag är med i på Facebook för adopterade. Det känns som om många vill bräcka varann, och tala om att ”jag har minsann inte haft några problem för att jag har alltid accepterats som svensk oavsett mitt ursprung”. Är det bara då vi har lyckats? Är det bara då vi kan säga att adoptionen är lyckad när någon är som svensk som möjligt, eller haft så lite problem som möjligt gällande sitt ursprung? Det tycker inte jag…

Att många av oss får en svensk kulturell bakgrund är inget konstigt. Det sker automatiskt när vi kommer hit, till skillnad från den som invandrat eller är född här av föräldrar med annat ursprung och annan kultur. Att anpassa oss är i princip inget vi behöver göra, men det som sticker ut är utseendet. Såklart är det annorlunda om man adopteras som lite äldre, då finns det en hel del som man har med sig från ett annat land. Jag har alltid varit lite avundsjuk när det gäller de som kommit hit, eller som har föräldrar som har en annat ursprung och en annan kultur. För dem är det nog ändå lite tryggare att ha något att relatera till, för mig finns det ingenting. Trodde jag…

När jag väl tog steget att närma mig mitt ursprung, och min identitet som adopterad, visade det sig att det finns en hel del information även om det finns mer att önska. Från början kändes det som sagt att det inte fanns någonting, och den här resan är en resa som man måste börja själv. Det finns rätt lite draghjälp och motivation. Som vuxen adopterad känner i alla fall jag att det alltid har förväntats att ursprungets ska stoppas undan. Inombords har det där varit en lång kamp, att göra ingenting till någonting och vara stolt över den blandning som är jag.

När tycker jag att vi har lyckats då? Jo det är när vi ser identiteten som en helhet med flera beståndsdelar, när vi inte ser en annan bakgrund som ett hinder, när vi inte ser svenskheten som den enda vägen att gå, när ett närmande till ursprungslandet inte ses som konstigt utan naturligt. Jag skulle kunna fortsätta lite till. Det är ingen tävling om vem som är mest accepterad i samhället eller inte, det finns plats för oss alla oavsett var rötterna finns.

Det svenska folkhemmet består inte enbart att falukorv och makaroner idag, utan lika mycket av sushi, falafel och curry. Det vill säga en salig blandning av allt, och en blandning är jag.

 

Ett svenskt namn är ingen garanti

av Linda

I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.

Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.

Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.

Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.

Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.

Bara någon ville vara med mig

av Linda

Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.

Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?

Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.

Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.

Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.

Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.

Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.