I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.

Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.

Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.

Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.

Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.