Månad: november 2018
Lindaland – Femkronan
Det där med att kliva fram…
Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.
Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir glad men hon sätter ingen av bollarna…
Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.
Lindaland – #metoo
En konstellation utan givna ramar
På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)
Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.
Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.
En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥
Längtan efter rötter, längtan efter att höra till, eller både och?
Imorgon är det en vecka sedan jag träffade valberedningen för Adoptionscentrum Skåne eftersom jag några veckor tidigare anmält mig som kandidat till posten som styrelseledamot. Det kunde inte vara mer rätt tid nu, och ibland känns det som om cirkeln sluts.
En släkting till mig kommenterade mitt inlägg om detta på Instagram och undrade, självklart i all välmening, om jag inte skulle söka min rötter i Indien så jag blir hel. Jag tänker det ena behöver inte utesluta det andra, och en återresa kommer jag absolut att göra så småningom. För mig så handlar det som adopterad inte bara om röttersök för att bli hel, utan detta är något man får leva med även i det ”vanliga livet”. Det är mycket som kan bli problematiskt för oss än för många som tillhör majoritetssamhället, som man inte tänker på eller som tas för givet. Vi är en grupp som bara ”ska funka” om jag säger så, trots allt vi har i bagaget. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här typen av familjebildning som ofta känns väldigt undanstoppad och bortglömd.
Varför har jag gått runt och tänkt på den där kommentaren då? Även om den såklart uttrycks i all välmening så är det många saker som är problematiska med en återresa, oavsett om man bara vill skaffa en koppling till landet eller söka efter sin familj. Dels så kostar det och inget man kan ta sig för på en kvart. Det finns inte något särskilt bidrag avsatt för de som en dag vill åka tillbaka, utan där får man lägga ner en hel del energi och ansöka om det. Dels så är det inte särskilt lätt för de flesta av oss att överhuvudtaget hitta någon form av rötter då papper saknas för vissa, våra papper innehåller felaktiga uppgifter, eller inga uppgifter alls. I så fall måste man ta hjälp, eller kanske välja DNA-vägen.
Efter jag började närma mig min identitet som adopterad så känner jag att det är Indien som jag vill ta till mig, och för min del så finns inte drömmen om att hitta något biologiskt. Jag är medveten om att det är något som kan ändras med tiden, men just nu handlar det om landet. Det som varit mitt problem genom livet. och som började när jag var riktigt liten, var att jag inte fick höra till på riktigt på grund av mitt ursprung. Jag har skrivit tidigare om detta här: Varför kommer jag hålla längre än min återresa?
Som sagt jag tror att vi barn som adopterats och föräldrar som har adopterat kan göra en insats för oss själv om vi engagerar oss tillsammans. ❤
Dina vackra ögon 