På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)

Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.

Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.

En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥