Månad: januari 2019

Skammen över ursprungslandet

av Linda

Idag tänker jag på om det hade varit annorlunda. Hade jag närmat mig Indien och min adoption, om jag inte under större delen av mitt liv känt skam över mitt ursprungsland? Svensken är duktig att tala om vad denne tycker och tänker om olika länder, både positivt som negativt. Det negativa satte sig direkt hos mig, när jag redan som barn förstod hur min omgivning såg på Indien. Man uttrycker sig gärna negativt om länder i Asien, Afrika och även i Sydamerika, långt bort där många kanske inte har någon uppdaterad kunskap. Jo, det är väl klart att de flesta hör att Indien och Kina går som tåget, men går det in?

Svensken har ett slags kolonialt tänk skulle jag vilja kalla det, trots att man inte har så särskilt många kolonier. Ja, jag är medveten om alla andra länder som också har det. Kanske är det den framgångsrika exporten av företag, men även musik och kultur, som gjort att det lilla landet anser sig stå över de flesta länder i världen? Missförstå mig rätt, jag håller med! Jag känner mig tacksam över var jag befinner mig när jag ser mig runt i världen, men inte underordnad och tacksam.

Tiderna förändras och det är inte Indien man pratar om mest idag, nu har det svängt. Jag har vänner från andra bakgrunder och andra kulturer som får sig en känga för var de kommer ifrån, och det gör mig bedrövad. Jag vet hur det känns, jag kan fortfarande känna hur det känns.

Jag känner mig mindre ensam idag i mångfaldens Sverige. Vi som delar liknande upplevelser vågar prata med varandra, och dela med oss till andra. En av de få gånger jag fortfarande känner mig ensam är när jag är hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället jag växte upp i, där står tiden stilla. På så små platser var, och kanske är på vissa håll, adopterade barn den första kontakten men människor från ett annat land. Kanske är det därför det blev som det blev för min del. Önskan om att bli ljus har jag lämnat bakom mig. Såren har blivit till ärr som är lätta att riva upp. Till exempel när jag hör Alexander Karim på hans dag i Stjärnorna på slottet i SVT  ”Man kunde riva sig såhär och så blir man ju lite ljusare”. Jag har aldrig rivit mig själv på riktigt, men ack så många gånger jag har rivit mig själv i tanken.

Mina kärnvärden är fortfarande samma

av Linda

Jag känner mig ofta rätt ensam bland vännerna att tänka kollektivt, jag känner mig rätt ensam bland vännerna att tänka på samhället. Egentligen vet jag inte exakt vad det beror på, men att val av utbildning och jobb tagit sin utgångspunkt i mitt tänkande, så mycket vet jag.

När jag hade gått klart min utbildning och några år därefter fick jag riktigt mycket ångest, för de flesta vänner gällde det att skaffa sig ett jobb och börja dra in stora pengar. Det gällde att satsa högt. Jag hade svårt att göra detsamma, och med min utbildning var det knappast där de stora pengarna fanns. Det blev snarare tvärtom.

Vändpunkten kom någonstans mittemellan där jag står nu som 39-åring, och när jag som 28-åring klev ut i livet med en alldeles färsk examen. Någonstans där mitt i blev det viktigt för mig att närma mig min identitet på riktigt, att träffa andra med samma bakgrund som jag själv och från samma land. Innan dess hade livet gått ut på att smälta in så gott jag kunde, utan att bejaka det som är hela mig.

När jag väl började den resan så stod det klart för mig hur mycket min utbildning inte bara passade mina intressen, utan även hur den passade mig personligen. Helt plötsligt kunde jag förklara så mycket av mig själv och min identitet ur ett större perspektiv, med hjälp av min kunskap. Jag känner mig mer hel och mer sann mot mig själv numera, än när livet enbart gick ut på att passa in. Jag vågar stå upp för mina kärnvärden mycket mer idag, och vågar ta plats med min egen uppfattning och min inställning.

Mångfald och allas rätt till en plats i samhället oavsett härkomst, är ett av mina kärnvärden. Kvinnors rätt till ett lika högt värde och samma möjligheter som män, är ett annat. Orättvisor i samhället får mig att inte bara vilja sitta still och titta på. Det är inte så konstigt att föreningslivet lockat på flera plan och att jag nu väljer att lägga mitt engagemang där.

Tillhörighet

av Linda

Tror du inte att det spelar någon roll vad du säger vid middagsbordet, i kompisgänget, på jobbet eller i vilket sammanhang det nu än må vara? Många tror att ord är harmlösa, men ord och attityder kan (för)följa en hela livet, det har jag själv fått erfara. Jag har skrivit om det flera gånger bland annat här:
Exotisk eller svartskalle
Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande

Man pratar om anpassning, men vem vill försöka passa in när man inte känner tillhörighet? Jo, kanske vi adopterade med annan hudfärg som kom till lintottarnas land där svenskheten var som en trappstege att börja gå uppför. Kan vi komma ända upp? Nej, det sista trappsteget kommer aldrig att nås för den som har en annan förpackning än ljus.
Men alla andra som kommit hit med kanske lite mer i bagaget från sitt andra land än vi? Där gäller anpassning först tillhörighet sen, borde det inte vara tvärtom eller i alla fall ske samtidigt? Nej nej är ni nog många som tänker, visa att du kan passa in först sedan släpper vi in dig i värmen och in i vår gemenskap. Däremot kommer vi då och då påminna dig om att du fullt ut ändå inte tillhör den här gemenskapen på olika sätt, på grund av var du är född eller den kultur du är uppväxt med.

Vad är det då som ska bevisas? Att man helt och hållet suddat ut sig själv, det land man kommer ifrån, och den kultur man eventuellt har? Det där är något som många av oss adopterade med annan hudfärg mer eller mindre har hållit på med genom hela livet. Det är en kamp många inte tror man utkämpar. Jag vet att jag kan prata för många andra också som är födda här eller som kom hit som riktigt små.

Varför kommer detta just nu? Jo, häromdagen så läste jag  den här texten i Sydsvenskan: Diskrimineringen mot sydostasiater är ett problem som sällan debatteras
Jag tror tillhörighet och anpassning sker parallellt, känner du redan från början att du har en möjlighet att höra till kommer du sätta laget framför jaget och bidra med det du kan. Naivt? Nej, många av de samhällsproblem vi ser idag bottnar i bristen på att höra till.