Jag känner mig ofta rätt ensam bland vännerna att tänka kollektivt, jag känner mig rätt ensam bland vännerna att tänka på samhället. Egentligen vet jag inte exakt vad det beror på, men att val av utbildning och jobb tagit sin utgångspunkt i mitt tänkande, så mycket vet jag.

När jag hade gått klart min utbildning och några år därefter fick jag riktigt mycket ångest, för de flesta vänner gällde det att skaffa sig ett jobb och börja dra in stora pengar. Det gällde att satsa högt. Jag hade svårt att göra detsamma, och med min utbildning var det knappast där de stora pengarna fanns. Det blev snarare tvärtom.

Vändpunkten kom någonstans mittemellan där jag står nu som 39-åring, och när jag som 28-åring klev ut i livet med en alldeles färsk examen. Någonstans där mitt i blev det viktigt för mig att närma mig min identitet på riktigt, att träffa andra med samma bakgrund som jag själv och från samma land. Innan dess hade livet gått ut på att smälta in så gott jag kunde, utan att bejaka det som är hela mig.

När jag väl började den resan så stod det klart för mig hur mycket min utbildning inte bara passade mina intressen, utan även hur den passade mig personligen. Helt plötsligt kunde jag förklara så mycket av mig själv och min identitet ur ett större perspektiv, med hjälp av min kunskap. Jag känner mig mer hel och mer sann mot mig själv numera, än när livet enbart gick ut på att passa in. Jag vågar stå upp för mina kärnvärden mycket mer idag, och vågar ta plats med min egen uppfattning och min inställning.

Mångfald och allas rätt till en plats i samhället oavsett härkomst, är ett av mina kärnvärden. Kvinnors rätt till ett lika högt värde och samma möjligheter som män, är ett annat. Orättvisor i samhället får mig att inte bara vilja sitta still och titta på. Det är inte så konstigt att föreningslivet lockat på flera plan och att jag nu väljer att lägga mitt engagemang där.