Månad: februari 2019

Min helg

av Linda

Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.

Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.

Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.

”Adopterades plats i det svenska samhället”

av Linda

Jag deltog i studien ”Adopterades plats i det svenska samhället” och svarade på frågor, ett par av mina svar kom med i uppsatsen. Har tagit del av slutresultatet och kan konstatera att mina egna funderingar och tankar går som en röd tråd igenom den. Väl värd att läsa, hittas via den här länken:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

 

Med sänkt blick

av Linda

Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.

Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.

Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.

Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.